välvilligare eller mot sina kamrater mest trogna föräldrars afkomlingar skulle uppfostras i större antal än barn af egennyttiga och svekfulla föräldrar inom samma stam. Den, som var redo att hellre offra sitt lif, såsom händelsen har varit med mången vilde, än han bedrog sina kamrater, skulle ofta icke efterlemna afkomlingar, som kunde ärfva hans ädla natur. De tappraste män, hvilka alltid voro färdiga att i krig ställa sig främst, och som frivilligt vågade lifvet för andra, borde i allmänhet omkomma i större antal än andra män. Derför synes det knappast möjligt (då man ihågkommer, att vi icke här tala om en stam, som var segerrik öfver en annan), att antalet af män, begåfvade med sådana dygder, eller måttet af deras företräde kunde förökas genom naturligt urval, det vill säga genom de bäst utrustades förblifvande vid lif.
Ehuru de omständigheter, hvilka föranleda en tillväxt i antalet af så begåfvade menniskor inom samma stam, äro för invecklade att tydligen kunna följas, kunna vi spåra något af den sannolika gången. Först af allt skulle, då medlemmarnes eftertanke och försigtighet uppodlades, hvarje menniska genom erfarenhet snart lära sig, att, i händelse hon hjelpte sina medmenniskor, hon vanligen skulle mottaga hjelp igen. Af denna låga bevekelsegrund måste hon få en vana att hjelpa sina kamrater, och vanan att handla af välvilja stärker helt visst sympathikänslan, hvilken gifver första impulsen till välgerningar. Dessutom tendera vanor, som hafva blifvit följda under många generationer, att förärfvas.
Men det finnes en annan, mycket mäktigare eggelse till de sociala dygdernas utveckling, nämligen våra medmenniskors beröm och tadel. Kärleken till gillande och fruktan för vanära äfvensom utdelandet af beröm eller tadel bero i första rummet, såsom vi hafva sett i tredje kapitlet, på sympathidriften, och denna drift förvärfvades i likhet med alla andra sociala drifter ursprungligen genom naturligt urval. För huru lång tid tillbaka menniskans stamfäder under gången af sin utveckling blefvo i stånd att känna och påverkas genom beröm eller tadel af sina medmenniskor, kunna vi naturligtvis icke säga. Men det tyckes, som uppskattade äfven hundar uppmuntran, beröm och tadel. De råaste vildar äro förtrogna med känslan af ära, hvilket de tydligen visa genom att gömma segertecknen af sin tapperhet, genom sin vana att skryta utomordentligt samt äfven genom den ytterliga omsorg, som de hafva om sin kropps utseende och sina prydnader, ty om de icke fäste sig vid sina kamraters mening, skulle sådana plägseder vara utan mening.
