men ledde i alla händelser derhän, att individerna med de första afvikelserna hade den minsta och de med det sista slaget deraf den största utsigten att öfverlefva sina samslägtingar och fortplanta sin art. De individer, som bibehöllo sig vid lif, förärfde de för dem nyttiga afvikelserna till sina afkomlingar, och om nu dessa efter tio generationer ånyo varierade i samma rigtning och till samma omfång, så förökades derigenom vidden af förändringen och utsigten att öfverlefva de andra något mindre väl lottade individerna. Naturen gynnar alltså på öfriga individers bekostnad företrädesvis de individers fortplantning, hvilka förete nyttiga afvikelser, och hopar dessa afvikelser hos senare afkomlingar, hvilket förfarande Darwin benämner det naturliga urvalet.
Efter en ofantlig mängd generationer kunna genom det mångfaldiga gånger upprepade hopandet af afvikelser från urformens typ uppstå afarter, nya arter, nya slägten, ja, efter millioner eller flere generationer nya ordningar eller nya klasser af organismer, ty det finnes ingen naturlig orsak eller logisk grund för, att de långsamma förändringarna någonsin skulle till omfånget blifva begränsade.
En afart, som på ett ställe och under vissa förhållanden är nyttig, kan en annan gång blifva skadlig, hvarför också från samma urform under olika yttre förhållanden olika beskaffade afarter kunna uppstå, hvilka i tidens längd kunna bilda olika slägten, familjer och klasser; detta betecknas af Darwin med uttrycket karakterernas divergens. Som hvarje förändrings nytta beror af de yttre lefnadsförhållandenas beskaffenhet, och emedan dessa förändringar under skilda förhållanden måste blifva olika, så består det naturliga urvalet i de befintliga organismernas anpassande efter de yttre lefnadsförhållandena och ett tillvänjande till dessa. Sådana förhållanden utgöras af lokalen, jordmånen, klimatet, ljuset och näringen, men framför allt af vexelverkan mellan de tillsammans lefvande organismerna samt af nödvändigheten för dem att söka uttränga och utrota hvarandra, emedan icke på långt när alla, som hafva kommit till, kunna fortlefva bredvid hvarandra. Detta är Darwin’s lära om kampen för tillvaron, hvilken leder till de bättre utrustades bibehållande vid lif och förökande samt till de sämre lottades aftagande i antal och slutliga utdöende.
Ju flere organiska former sålunda uppstå, desto mångfaldigare blifva alltså lefnadsförhållandena; häraf följa vidare enskilda organers förändring, fullkommande och mångfaldigande, hvaremot andra försvinna, detta allt icke af blotta slumpen, utan som en
