omständigheten att de mycket fattiga och sorglösa, hvilka ofta äro degraderade genom laster, nästan beständigt gifta sig tidigt, under det att de flitiga och sparsamma, hvilka vanligen äro i annat hänseende dygdiga, gifta sig vid framskriden ålder, på det att de måtte kunna i lugn försörja sig sjelfva och sina barn. De, som gifta sig tidigt, alstra inom en gifven tidrymd icke endast ett större antal generationer, utan afla många flere barn, såsom dr Duncan har ådagalagt[1]. Dessutom äro de barn, som födas af mödrar i lifvets vår, tyngre och större och derför sannolikt kraftfullare än de, som födas på andra tider. Alltså hafva samhällets sorglösa, degraderade och ofta lastfulla medlemmar en benägenhet att förökas hastigare än de förutseende och i allmänhet dygdiga medlemmarne. Eller såsom hr Grey framställer saken: “Den sorglöse, osnygge, ingenting eftersträfvande irländaren förökas som kaniner i antal; den sparsamme, förutseende, sig sjelf högaktande, ärelystne skotten, hvilken är sträng till sin moral och högeligen trofast, hvilkens förstånd är skarpt och uppöfvadt, tillbringar sina bästa år under mödor och i celibat, gifter sig sent och efterlemnar få afkomlingar. Antag, att en landsträcka ursprungligen vore befolkad af ett tusen saxare och ett tusen celter; inom ett dussin generationer skulle fem sjettedelar af befolkningen vara celtisk, men fem sjettedelar af egendomen, af makten, af intelligensen, skulle tillhöra den återstående sjettedelen af saxare. I den eviga “striden för tillvaron“ skulle det vara den lägre och mindre gynnade racen, som hade fått öfverhand — och fått öfverhand icke i kraft af sina goda egenskaper utan medelst sina fel.“
Det gifves dock några hinder för denna benägenhet till försämring. Vi hafva sett, att den oåterhållsamme är underkastad en hög grad af mortalitet, och att den ytterligt lastfulle efterlemnar få afkomlingar. De fattigaste klasserna tränga sig tillhopa i städer, och det har af dr Stark bevisats från tioåriga statistiska uppgifter om Skotland[2], att mortalitetsprocenten under alla åldrar är högre i städer än i landdistrikt, “och att under de fem första lefnadsåren mortalitetsprocenten i städerna är nästan jemt dubbelt så hög som i landdistrikten.“ Som dessa uppgifter omfatta både de rika och de fattiga, kan man icke hysa några tvifvelsmål om, att dubbelt så många barn skulle behöfva födas för att hålla de mycket fattiga stadsinvånarnes antal uppe lika högt som de på
