nödvändig och på bestämda lagar hvilande företeelse. Många organer utvecklas i följd af flitigt användande, många blifva rudimentära, emedan de icke användas, och försvinna, då de icke vidare behöfvas eller kanske till och med blifva skadliga. På samma sätt som de särskilda organismerna äro underkastade differentiering, så sker detta äfven genom det naturliga urvalet med organer, som förekomma till större antal hos samma slags individer.
De alltjemt mångfaldigare äfvensom i allmänhet fullkomligare varelsernas uppkomst genom fortplantning med åtföljande förändring och under andras samtidiga utdöende kan liknas vid ett träds utveckling. Urformerna bilda stammen, ordningarna, slägtena och arterna motsvara grenarne och qvistarne. Detta träd sträcker sig nedifrån uppåt genom alla geologiska formationer; men som det redan under den siluriska tiden har delat sig i många grenar, så måste den egentliga stammen finnas i ännu äldre och djupare lager, hvilka man ännu icke upptäckt eller känt igen, antingen emedan de genom förändringar, som öfvergått dem, jemte sina organiska qvarlefvor blifvit oigenkänliga, eller alldenstund de befinna sig under hafsytan. Organismernas geografiska utbredning i allmänhet förklarar Darwin hufvudsakligen genom stora klimatiska och geografiska förändringar, t. ex. istiden, som alla delar af jordytan i sin ordning hafva undergått, och hvilka hafva drifvit dess bebyggare till andra trakter samt öppnat vägar för dem än här, än der, så att många af de tempererade zonernas invånare till och med kunnat öfverskrida eqvatorn och fortplanta sin art i det andra halfklotet.
Man ser af ofvanstående, att Darwin vid sin theoris framställande börjar med en eller flere urformer och från dem härleder hela den nu lefvande naturen, men att han icke går ännu längre tillbaka eller söker förklara sjelfva urformernas uppkomst, såsom t. ex. Häckel sökt göra. Häri har Darwin tvifvelsutan också handlat klokt, ty på vetenskapens nuvarande ståndpunkt är hvarje försök att tolka sjelfva urformens eller urformernas utveckling från den liflösa materien, helt visst förspild möda.
För att nu återgå till Darwin’s literära verksamhet, så innehålla Linnéanska sällskapets handlingar för år 1859 en af Darwin författad afhandling om organismernas förändring i naturtillståndet. År 1862 offentliggjordes hans märkvärdiga undersökningar om orchideernas befruktande genom insekters medverkan medelst en derför afpassad bildning af blommorna samt om korsningens betydelse och nytta. Samma år publicerades äfven af Darwin en redogörelse för orchidéen Catasetum tridentatum’s
