en följd af, att organismer med gemensamt ursprung hafva en likadan byggnad och hafva blifvit påverkade af lika orsaker, som framkalla föränderlighet. Hvad beträffar hårets enahanda rigtning på underarmen hos menniskan och vissa apor, kan denna egenskap, såsom varande gemensam för nästan alla anthropomorfa apor, sannolikt tillskrifvas förärfning, men icke med säkerhet, emedan några mycket distinkta amerikanska apor hafva denna karakter. Samma anmärkning kan göras om menniskans svanslösa tillstånd, ty svansen saknas hos alla anthropomorfa apor. Likväl kan denna karakter icke med visshet tillskrifvas förärfning, alldenstund svansen väl icke helt och hållet saknas, men dock är rudimentär hos några andra arter från Gamla verlden och hos några från Nya verlden samt alldeles saknas hos flere till lemuridernas närslägtade grupp hörande arter.
Ehuru, såsom vi nu hafva sett, menniskan icke har någon grundad rättighet att bilda en särskild ordning för att upptaga sig sjelf, bör hon kanske göra anspråk på en distinkt underordning eller familj. Professor Huxley delar i sitt senaste verk[1] Primates i tre underordningar, nämligen Anthropidæ med menniskan ensam, Simiadæ, som innefattar alla slags apor, och Lemuridæ med pysslingarnes olika arter. Så vida som olikheter i vissa vigtiga byggnadsförhållanden afses, kan menniskan tvifvelsutan med skäl göra anspråk på att bilda en underordning, och denna plats är för låg, om vi hufvudsakligen fästa oss vid hennes själsförmögenheter. Icke desto mindre visar det sig ur genealogisk synpunkt, att denna ställning är för hög, och att menniskan bör bilda blott en familj eller möjligen äfven endast en underfamilj. Om vi tänka oss tre härledningslinier utgående från en gemensam källa, är det fullkomligt tänkbart, att två af dem efter långliga tiders förlopp kunna vara så litet förändrade, att de ännu förblifva arter af samma slägte, under det att den tredje linien kunde hafva blifvit så betydligt förändrad, att den förtjenar rang af en särskild underfamilj, familj eller till och med ordning. Men i denna händelse är det nästan säkert, att den tredje linien genom förärfning ännu skulle bibehålla en mängd likhetspunkter med de andra båda linierna. Här skulle då den för närvarande olösliga svårigheten möta, huru mycken vigt vi i våra klassifikationer böra tilldela skarpt markerade olikheter i några få punkter, d. ä. vidden af den försiggångna förändringen, och huru mycket afseende bör fästas vid talrika betydelselösa punkter, såsom angifvande härledningslinierna eller genealogien. Det förra alternativet är det allmännaste
- ↑ An Introduction to the Classification of Animals, 1869, sid. 99.
