ega gemensamma, kunna näppeligen hafva oberoende förvärfvats af så många skilda arter; således hafva dessa karakterer blifvit förärfda. Men en forntida form, som egde många för de smalnäsiga och de brednäsiga aporna gemensamma karakterer och andra på ett mellanstadium samt några få kanske olika med de i hvardera gruppen nu befintliga, skulle otvifvelaktigt, om den hade skådats af någon naturforskare, hafva uppstälts som en apa eller markatta. Och som menniskan ur genealogisk synpunkt tillhör Catarhinæ eller Gamla verldens stam, måste vi sluta till, huru mycket denna slutledning än må uppröra vår stolthet, att våra äldsta förfäder med rätta skulle hafva blifvit så betecknade.[1] Men vi böra icke råka ut för den villfarelsen att antaga, det den äldsta stamfadren för hela apafdelningen, menniskan inbegripen, var identisk med eller ens nära liknade någon nu lefvande apa eller markatta.
Menniskans födelseort och ålder. — Vi föranledas
naturligtvis att framställa den frågan, hvar menniskans födelseort var
belägen under det stadium af hennes härledning, då våra förfäder
skilde sig från de smalnäsiga apornas grupp. Den omständigheten,
att de tillhörde denna afdelning, visar tydligt, att de bebodde
Gamla verlden och icke Australien eller någon ö i verldshafvet,
hvilket vi kunna sluta af lagarne för den geografiska fördelningen.
I hvarje stor region af verlden äro de lefvande däggdjuren nära
beslägtade med de utdöda arterna i samma region. Det är alltså
sannolikt, att Afrika fordom beboddes af utdöda apor, som stodo
gorillan och chimpanseen nära, och som dessa båda arter nu äro
menniskans närmaste grannar, är det åtskilligt sannolikare, att våra
äldsta förfäder lefde på det afrikanska fastlandet än annorstädes.
Men det tjenar till intet att inlåta sig på spekulationer härom,
ty en apa nästan af menniskans storlek, nämligen Lartet’s
Dryopithecus, hvilken var nära beslägtad med den anthropomorfa
Hylobates, lefde i Europa under den öfre miocenperioden; men sedan
en så aflägsen tid har jorden säkerligen undergått många stora
revolutioner, och god tid har funnits för vandringar i stor skala.
På den tid och ort, när helst och hvar helst det må hafva varit, då menniskan först förlorade sin hårbetäckning, bebodde hon sannolikt ett varmt land, hvilken omständighet borde hafva varit gynsam för en diet af frukter, hvaraf hon, att döma efter analogi, lefde. Vi äro långt ifrån att känna, för huru länge sedan
- ↑ Häckel har kommit till samma slutsats. Se Ueber die Entstehung des Menschengeschlechts i Virchow’s Samlung. gemein. wissen. Vorträge, 1868, sid. 61. Äfvenledes hans Natürliche Schöpfungsgeschichte, 1868, hvari han i detalj framställer sina åsigter om menniskans genealogi.
