blifvit bekräftade af professor Kuppfer, skola bilda en upptäckt af utomordentligt intresse, om de ännu vidare utsträckas, såsom jag erfar från hr Kowalevsky, att han nu har gjort i Neapel. Upptäckten består deri, att ascidiernas larver äro beslägtade med vertebraterna i sitt utvecklingssätt, i sitt nervsystems relativa läge och genom förekomsten af en bildning, som nära öfverensstämmer med vertebraternas chorda dorsalis. Det tyckes således, om vi kunna lita på embryologien, hvilken alltid har visat sig vara den säkraste vägvisaren vid klassifikation, att vi slutligen hafva vunnit en ledtråd till den källa, hvarifrån vertebraterna hafva utgått. Vi skulle således hafva skäl för den åsigten, att under en ytterst aflägsen period en grupp af djur, i många hänseenden liknande våra nu lefvande ascidiers larver, existerade, hvilken delade sig i två stora grenar — den ena gående tillbaka i utveckling och alstrande ascidiernas nu lefvande klass, den andra uppstigande till djurrikets krona och spets genom att gifva upphof åt vertebraterna.
Vi hafva således försökt att ytligt framställa vertebraternas genealogi medelst tillhjelp af deras inbördes frändskaper. Vi skola nu betrakta menniskan, sådan hon i närvarande stund är beskaffad, och vi skola, tänker jag, vara i stånd att under successiva perioder, men icke i rigtig tidsföljd, delvis återgifva hennes aflägsna förfäders byggnad. Detta kan utföras med tillhjelp af de rudiment, hvilka menniskan ännu bibehåller, genom de karakterer, hvilka tillfälligtvis uppträda hos henne genom återgång, samt medelst morfologiens och embryologiens karakterer. De särskilda fakta, på hvilka jag här skall göra hänsyftningar, hafva blifvit framstälda i de föregående kapitlen. Menniskans aflägsna förfäder voro tvifvelsutan en gång hårbetäckta och båda könen försedda med skägg; deras öron voro spetsiga och rörliga, och deras kropp var försedd med en svans, hvilken egde sina egna muskler. På deras lemmar och kroppar inverkade också många muskler, hvilka nu endast tillfälligtvis återuppträda, men äro normalt tillstädes hos Quadrumana. Öfverarmens stora pulsåder och nerv gingo genom ett foramen supracondyloideum. Under denna eller någon tidigare period utsände tjocktarmen en mycket större gren eller blindtarm än den nu befintliga. Foten var då prehensil, att döma af stortåns läge hos fostret, och våra förfäder lefde tvifvelsutan i träd samt bebodde något varmt, skogbevuxet land. Hanarne voro utrustade med stora hörntänder, hvilka tjenade dem som fruktansvärda vapen.
I en mycket tidigare period var uterus dubbel; exkrementen uttömdes genom en kloak, och ögat skyddades af ett tredje ögonlock eller blinkhinna. Under en ännu aflägsnare period måste
