menniskans förfäder hafva lefvat i vatten, ty morfologien lär oss tydligen, att våra lungor utgöras af en modifierad simblåsa, hvilken en gång gjorde tjenst som ett flöte. Sprickorna på det menskliga embryots hals visa, hvarest gälarne en gång funnos. Ungefär vid samma tid ersattes de verkliga njurarne af corpora Wolffiana. Hjertat fanns till som ett enkelt pulserande kärl, och chorda dorsalis intog ryggradens plats. Dessa menniskans forntida föregångare, sålunda sedda i tidens aflägsna dunkel, måste hafva varit så lågt organiserade som lancettfisken eller Amphioxus eller ännu lägre.
Det finnes en annan omständighet, som förtjenar att fullständigare uppmärksammas. Man har länge känt, att inom vertebraternas provins det ena könet eger rudiment af åtskilliga accessoriska delar, tillhörande det reproduktiva systemet, hvilka ursprungligen tillkomma det andra könet, och det har nu blifvit bekräftadt, att båda könen under en ganska tidig period af embryonalstadiet ega verkliga hanliga och honliga körtlar. I öfverensstämmelse härmed synes någon ytterst aflägsen stamfar för hela vertebratprovinsen hafva varit hermafroditisk eller androgyn[1]. Men här råka vi ut för en egendomlig svårighet. Inom däggdjurens klass ega hanarne i sina vesiculæ prostaticæ rudiment af en uterus med tillhörande kanal; de hafva likaledes rudiment af spenar, och några hanar bland Marsupialia ega rudiment af ett marsupium[2]. Andra analoga fakta kunde tilläggas. Kunna vi då förmoda, att något i tiden ytterst aflägset däggdjur egde för båda könen egendomliga organer, d. v. s. fortfor att vara androgynt, sedan det hade erhållit de förnämsta utmärkande egenskaperna för sin egen klass, och alltså sedan det hade afsöndrat sig från djurrikets lägre klasser? Detta synes i högsta grad osannolikt, ty hade det varit händelsen, kunde vi hafva väntat, att några få medlemmar af de båda lägre klasserna, nämligen af fiskarne[3] och amfibierna, ännu skulle hafva
- ↑ Detta är en af de högsta auktoriteters i komparativ anatomi, nämligen professor Gegenbauer’s, slutsats i Grundzüge der vergleich. Anat., 1870, sid. 876. Till detta resultat har han kommit hufvudsakligen genom amfibiernas studium; men det visar sig genom Waldeyer’s undersökningar (citerade i Humphry’s Journal of Anat. and Phys., 1869, sid. 161), att de sexuela organerna äfven hos »de högre vertebraterna i deras tidigare stadium äro hermafroditiska». Liknande åsigter hafva länge hyllats af några författare, ehuru de icke förr än nyligen hafva blifvit väl bestyrkta.
- ↑ Hanen af Thylacinus erbjuder det bästa exemplet härpå. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 771.
- ↑ Serranus träffas, som kändt är, ofta i ett hermafroditiskt tillstånd; men dr Günther underrättar mig, det han är öfvertygad, att detta icke är dess normala beskaffenhet. Härledning från en forntida androgyn prototyp skulle dock naturligtvis till en viss grad gynna och förklara detta tillstånds återvändande hos dessa fiskar.
