larver. Dessa djur hafva sannolikt gifvit upphof till en grupp af fiskar, så lågt organiserade som lancettfiskarne, och från dessa måste ganoiderna och andra Lepidosiren liknande fiskar hafva blifvit utvecklade. Från en sådan fisk skulle ett ringa framåtskridande föra oss till amfibierna. Vi hafva sett, att foglar och reptilier en gång voro innerligt förbundna, och Monotremata sammanbinda nu i ringa mån däggdjuren med reptilierna. Men ingen kan för närvarande säga, i hvilken härledningslinie de trenne högre, beslägtade klasserna, nämligen däggdjuren, foglarne och reptilierna, afsöndrades från de båda lägre vertebratklasserna, nämligen amfibierna och fiskarne. Inom däggdjurens klass äro de från de forna Monotremata till de forna Marsupialia ledande spåren icke svåra att finna, ej heller från dessa till de med moderkaka försedda däggdjurens aflägsna stamfäder. Vi kunna på så sätt uppstiga till Lemuridæ, och från dessa är mellanrummet icke stort till Simiadæ. Derefter delade sig Simiadæ i två stora stammar, Nya verldens och Gamla verldens apor, och från de senare utgick i en aflägsen period menniskan, universums under och ära.
Vi hafva sålunda gifvit menniskan ett stamträd af underbar längd, men icke, kan man säga, af någon ädel beskaffenhet. Det har ofta blifvit anmärkt, att verlden synes, som hade den länge varit beredd för menniskans ankomst, och detta är i en mening fullkomligt sannt, ty hon har en lång följd af förfäder att tacka för sin födelse. Om en enda länk i denna kedja aldrig hade funnits till, skulle menniskan icke fullkomligt hafva varit, hvad hon nu är. Så vida vi icke med flit tillsluta våra ögon, kunna vi med vår nuvarande kunskap approximativt igenkänna vår slägt; ej heller behöfva vi skämmas för densamma. Den lägsta organismen är någonting mycket högre än det oorganiska stoftet under våra fötter, och ingen kan med fördomsfritt sinne studera någon lefvande varelse utan att känna sig gripen af hänförelse öfver dess märkvärdiga byggnad och förmögenheter.
abnorma vitala processer försiggå i öfverensstämmelse med lunära perioder. En återkommande period, om den vore af ungefärligen rigtig varaktighet, skulle, då den en gång hade hunnits, icke vara mottaglig för förändring, så vidt som vi kunna döma; följaktligen borde den så öfverflyttas under nästan hvarje antal af generationer. Om denna slutsats kunde bevisas vara rigtig, skulle den vara egendomlig, ty vi skulle då se, att hvarje däggdjurs drägtighetsperiod och rufningen af hvarje fogels ägg samt många andra vitala processer ännu röja dessa djurs ursprungliga födelseort.
