Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/185

Den här sidan har korrekturlästs
163
specifika karakterer.

Han skulle äfvenledes höra af en utmärkt iakttagare, dr Lund[1], att de i Brasiliens hålor funna menniskoskallarne, hvilka hafva varit begrafna tillsammans med många utdöda däggdjur, tillhörde samma typ som den öfver hela amerikanska kontinenten nu förherskande.

Vår naturforskare skulle derefter kanske öfvergå till geografisk fördelning, och han skulle sannolikt förklara, att former, som skilde sig icke endast till utseendet, utan äfven vore lämpade för de hetaste och fuktigaste eller torraste länder äfvensom för de arktiska regionerna, måste vara skilda arter. Han kunde vädja till det faktum, att ingen enda art i den till menniskan närmaste gruppen, nämligen Quadrumana, kan motstå en låg temperatur eller någon betydande klimatförändring, och att de arter, hvilka stå menniskan närmast, aldrig hafva blifvit uppfödda till det fullt utbildade tillståndet i Europas tempererade klimat. Ett djupt intryck skulle göras på honom genom den af Agassiz[2] först anmärkta omständigheten, att de särskilda menniskoracerna äro fördelade öfver jorden i samma zoologiska provinser som de, hvilka bebos af otvifvelaktigt skilda däggdjursarter och slägten. Detta är tydligen förhållandet med australiensarne, mongolerna och negrerna, på ett mindre väl uttryckt sätt med hottentotterna, men tydligen med papuas och malayerna, hvilka, såsom hr Wallace har visat, skiljas nästan af samma linia, som delar de stora malayiska och australiensiska zoologiska provinserna. Amerikas infödingar utbreda sig öfver kontinenten, hvilket till en början synes strida mot ofvanstående regel, ty de flesta naturalster i södra och norra hemisferen skilja sig mycket; dock utbreda sig några få lefvande former, t. ex. opussum, från den ena till den andra, såsom några bland de jättelika Edentata fordom gjorde. Eskimåerna äro, i likhet med andra arktiska djur, spridda öfver hela polarregionerna. Det borde anmärkas, att de däggdjursformer, som bebo de särskilda zoologiska provinserna, icke skilja sig från hvarandra i samma grad, så att det knappast kan betraktas som en anomali, att negrerna skilja sig mera och amerikanarne mycket mindre från de andra menniskoracerna, än samma kontinents däggdjur

    då jag i British Museum tillsammans med två kompetenta domare, tjenstemän vid institutionen, betraktade Amunoph III:s staty, kommo vi öfverens, att han hade ett starkt negeruttryck i sina drag, men herrar Nott och Gliddon (ibid. sid. 146, fig. 53) beskrifva honom som »en bastard, men icke med någon blandning af neger».

  1. Citerad af Nott och Gliddon, Types of Mankind, 1854, sid. 439. De lemna också bekräftande bevis; men C. Vogt tänker, att ämnet kräfver vidare undersökning.
  2. Diversity of Origin of the Human Races i Christian Examiner, Juli 1850.