göra från de andra provinsernas. Menniskan, måste man tillägga, synes icke hafva ursprungligen bebott någon i oceanen belägen ö, och i detta hänseende liknar hon de andra medlemmarne af sin klass.
Vid bestämmandet, om varieteterna af samma slags husdjur böra uppställas som specifikt skilda, d. v. s. om några af dem härleda sig från olika vilda arter, skulle hvarje naturforskare fästa mycken vigt vid det faktum, om det blefve bevisadt, att deras utvärtes parasiter äro specifikt skilda. Så mycket mera vigt skulle fästas vid denna omständighet, som den skulle höra till undantagen, alldenstund jag af hr Denny erhåller den underrättelsen, att de mest olika slag af hundar, fjäderfä och dufvor i England ansättas af samma Pediculus-arter eller löss. Nu har hr A. Murray noggrant examinerat de löss, som i skilda länder hafva blifvit samlade från de olika menniskoracerna[1], och han finner, att de skilja sig icke endast till färgen, utan äfven till byggnaden af sina klor och extremiteter. I alla de fall, då talrika exemplar erhöllos, voro skilnaderna konstanta. Läkaren på ett hvalfiskfångarefartyg i Stilla Oceanen försäkrade mig, att då de löss, af hvilka några ombord varande infödingar från Sandwichsöarne voro höljda, förirrade sig på de engelska sjömännens kroppar, dogo de inom loppet af tre eller fyra dagar. Dessa löss voro mörkare till färgen och syntes olika med dem, som voro egendomliga för invånarne på Chiloe i Södra Amerika, och af hvilka han lemnade mig exemplar. Dessa deremot syntes vara större och mycket mjukare än europeiska löss. Hr Murray anskaffade fyra slag från Afrika, nämligen från negrer på östra och vestra kusterna, från hottentotterna och kaffrerna, två slag från Australiens infödingar, två från Norra och två från Södra Amerika. I dessa senare fall måste man antaga, att lössen kommo från infödingar, som bebodde skilda trakter. Hos insekter anses allmänt små olikheter i byggnad, om de äro konstanta, vara af specifikt värde, och den omständigheten, att menniskoracerna ansättas af parasiter, som synas vara till arten skilda, kan väl framhållas som ett skäl för, att racerna sjelfva böra uppställas som skilda arter.
Sedan vår supponerade naturforskare har framskridit så långt i sin undersökning, skulle han dernäst efterspana, om menniskoracerna vore i någon mån ofruktsamma, då de korsades. Han kunde rådfråga en försigtig och filosofiskt bildad iakttagares, professor Broca’s, arbete[2] och skulle deri finna goda bevis för, att
