Äfven om det framdeles kunde bevisas, att alla menniskoracer vore fullkomligt fruktsamma sinsemellan, kunde den, som af andra skäl vore benägen för att uppställa dem som skilda arter, med rätta påstå, att fruktsamhet och ofruktsamhet icke äro några säkra kännetecken på artskilnad. Vi veta, att dessa egenskaper lätteligen påverkas af förändrade lefnadsförhållanden eller genom afvel mellan nära förvandta arter, och att de styras af högeligen invecklade lagar, t. ex. af den angående olika fruktsamhet vid ömsesidig korsning mellan samma båda arter. Bland former, hvilka måste uppställas som otvifvelaktiga arter, finnes en fullständig serie från dem, som äro fullkomligt ofruktsamma, då de korsas, till dem, som äro nästan eller alldeles fruktsamma. Ofruktsamhetens grader sammanfalla icke fullkomligt med olikhetsgraderna i yttre byggnad eller lefnadsvanor. Menniskan kan i många hänseenden jemföras med de djur, hvilka länge hafva varit tämda, och en stor mängd bevis kan framställas till förmån för Pallas’ lära,[1] att domestikation söker utplåna ofruktsamheten, hvilken är
- ↑ The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 109. Jag bör här påminna läsaren, att ofruktsamheten hos arter, då de korsas, icke är någon särskildt vunnen egenskap, utan, i likhet med vissa träds oförmåga att ympas tillsammans, inträder med andra förvärfvade egenskaper. Dessa olikheters beskaftenhet är okänd, men de hänföra sig mera specielt till reproduktionssystemet och mycket mindre till yttre gestalt eller till vanliga olikheter i kroppsbyggnad. Ett vigtigt element i korsade arters ofruktsamhet ligger tydligen i, att en eller båda länge hafva varit vana vid bestämda förhållanden, ty vi veta, att förändrade förhållanden hafva ett specielt inflytande på reproduktionssystemet, och vi hafva god grund att tro (såsom förut har blifvit anmärkt), att de vexlande förhållandena i tamt tillstånd söka utplåna denna ofruktsamhet, hvilken är så allmän hos arter, som korsas i naturtillståndet. På annat ställe har jag visat (ibidem vol. II, sid. 185, och Origin of Species, femte upplagan, sid. 317[Öfvers. anm. 1]), att korsade arters ofruktsamhet icke har tillkommit genom naturligt urval; vi kunna se, att, då tvenne former redan hafva blifvit mycket ofruktsamma, det knappast är möjligt, det deras ofruktsamhet skulle ökas genom de allt mera ofruktsamma individernas bevarande eller förblifvande vid lif, ty då ofruktsamheten tilltager, skola allt färre afkomlingar alstras, från hvilka afföda kan tagas, och till sist skola endast enstaka individer med långa mellantider frambringas. Men det finnes äfven en högre grad af ofruktsamhet än denna. Både Gärtner och Kölreuter hafva visat, att inom växtslägten, som innefatta talrika arter, en serie kan uppställas från arter, hvilka vid korsning alsta allt färre frön, till arter, hvilka aldrig frambringa ett enda frö, men dock påverkas af andra arters frömjöl, emedan fröämnet sväller. Det är här tydligen omöjligt att utvälja de ofruktsammare individerna, hvilka redan hafva upphört att frambringa frön, så att höjden af ofruktsamhet, då fröämnet ensamt påverkas, icke kan vinnas genom urval. Denna höjd och tvifvelsutan de andra graderna af ofruktsamhet äro de tillfälliga resultaten af vissa okända skilnader i det reproduktiva systemets beskaffenhet hos de arter, hvilka underkastas korsning.
- ↑ «Om arternas uppkomst«, sid. 226.
