högeligen göra hos Afrikas negrer. Skallens form varierar mycket hos några racer[1], och så är det med hvarje annan karakter. Nu hafva alla naturforskare, genom en dyrt betald erfarenhet, lärt, huru förhastadt det är att uppställa arter medelst tillhjelp af obestämda karakterer.
Men det vigtigaste af alla skäl mot menniskoracernas behandlande som skilda arter är, att de småningom öfvergå i hvarandra, i många händelser oberoende af föregående korsning, så vidt som vi kunna döma. Menniskan har blifvit noggrannare studerad än någon annan organisk varelse, och likväl råder den största möjliga oenighet mellan kompetenta domare, antingen hon bör uppställas som en enda art eller race eller som två (Virey), som tre (Jacquinot), som fyra (Kant), fem (Blumenbach), sex (Buffon), sju (Hunter), åtta (Agassiz), elfva (Pickering), femton (Bory St. Vincent), sexton (Desmoulins), tjugutvå (Morton), sextio (Crawfurd) eller sextiotre enligt Burke.[2] Denna olikhet i omdömet visar icke, att racerna icke böra uppställas som arter, utan den visar, att de öfvergå i hvarandra, och att det knappast är möjligt att upptäcka tydliga skiljemärken dem emellan.
Hvarje naturforskare, som har haft det missödet att gripa sig an med beskrifvandet af en grupp af högeligen varierande organismer, har träffat på fall (jag talar af erfarenhet), fullkomligt lika med hvad menniskan beträffar, och om han är försigtig till sin natur, skall han till slut i en enda art förena alla de former, hvilka öfvergå i hvarandra, ty han skall säga till sig sjelf, att han icke har någon rättighet att gifva namn åt föremål, som han icke kan definiera. Sådana fall möta i den ordning, som innefattar menniskan, nämligen inom vissa apslägten, under det att inom andra slägten, t. ex. Cercopithecus, de flesta arterna kunna med säkerhet bestämmas. Inom det amerikanska slägtet Cebus uppställas af några naturforskare de olika formerna såsom arter, af andra deremot som blotta geografiska racer. Om nu talrika exemplar af Cebus-slägtet hade blifvit samlade från alla delar af Södra Amerika, och om de former, hvilka för närvarande synas vara till arten skilda, befunnes medelst täta mellanleder öfvergå i hvarandra, skulle de af de flesta naturforskare uppställas som blotta varieteter eller racer, hvilket större antalet af
- ↑ T. ex. infödingarne i Amerika och Australien. Professor Huxley säger (Transact. Internat. Congress of Prehist. Arch., 1868, sid. 105), att många sydtyskars och schweizares skallar äro «så korta och breda som tatarernas«, o. s. v.
- ↑ Se en god afhandling om detta ämne hos Waitz, Introduction to Anthropology, engelska öfversättningen, 1863, sid. 198—208, 227. Jag har hämtat några af de ofvanstående uppgifterna från H. Tuttle’s Origin and Antiquity of Physical Man, 1866, sid. 35.
