Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/198

Den här sidan har korrekturlästs
176
menniskoracerna.

karakter, eller äfven från en enda så karakteriserad individ; men de flesta af våra racer hafva blifvit bildade icke med afsigt från ett utvaldt par, utan omedvetet genom bevarandet af många individer, hvilka hafva varierat, ehuru obetydligt, på något nyttigt eller önskadt sätt. Om i ett land starkare och tyngre samt i ett annat lättare och snabbare hästar vanligen föredroges, kunna vi känna oss förvissade om, att två distinkta underracer i tidens lopp skulle frambringas, utan att något särskildt par eller några särskilda individer hade blifvit afskilda och använda till afvel i någotdera landet. Många racer hafva på detta sätt blifvit bildade, och sättet för deras uppkomst är nära analogt med naturliga arters bildning. Vi veta äfvenledes, att de hästar, hvilka hafva blifvit förda till Falklands-öarne, hafva under på hvarandra följande generationer blifvit smärre och svagare, under det att de, hvilka i vildt tillstånd hafva sprungit omkring på Pampas, hafva fått längre och tjockare hufvuden; och sådana förändringar bero tydligen icke på, att något enda par, utan att alla individerna hafva blifvit utsatta för samma förhållanden, hvilka kanske hafva underhjelpts af återgångsprincipen. De nya underracerna härleda sig i intet af dessa fall från något enda par, utan från många individer, hvilka hafva varierat i olika grad, men på samma allmänna sätt, och vi kunna sluta till, att menniskoracerna hafva alstrats på samma sätt, och att förändringarna äro antingen det direkta resultatet af deras utsättande för olika förhållanden eller den indirekta följden af någon form af urval. Men till detta senare ämne skola vi för närvarande återvända.


Menniskoracernas utdöende. — Många menniskoracers och underracers partiela och fullständiga utdöende hör till historiskt kända tilldragelser. Humboldt såg i Södra Amerika en papegoja, hvilken var den enda lefvande varelse, som kunde tala en förgången stams språk. Gamla minnesmärken och stenredskap, som hafva blifvit funna öfver allt i verlden, och om hvilka ingen tradition bevaras af de nuvarande invånarne, angifva, att många stammar hafva dött ut. Några små och splittrade stammar, qvarlefvor af forna racer, lefva ännu qvar i isolerade och vanligen bergiga trakter. I Europa stodo enligt Schaafhausen[1] alla de forntida racerna “lägre på skalan än de råaste lefvande vildar“; de måste derför hafva till en viss grad skilt sig från hvarje nu befintlig race. De qvarlefvor, som af professor Broca[2]

  1. Öfversättningen i Anthropological Review, Oktober 1868, sid 431.
  2. Transact. Internat. Congress of Prehistoric Arch., 1868, sid. 172—175. Se äfven Broca (öfversättningen) i Anthropological Review för Oktober 1868, sid. 410.