vegetabilisk föda och nästan nakna äro utsatta för ett hett klimat med bländande solljus. De kläder saknande eldsländarne lefva af sina ogästvänliga kusters hafsalster; Brasiliens botocudos vandra omkring i det inre landets heta skogar och lefva förnämligast af växtrikets alster; dock likna dessa stammar hvarandra så nära, att eldsländarne ombord på “Beagle“ af några brasilianare misstogos för botocudos. Deremot äro botocudos så väl som det tropiska Amerikas öfriga invånare fullkomligt skilda från de negrer, hvilka bebo Atlantiska hafvets gentemot liggande kuster och äro utsatta för ett nästan likartadt klimat samt följa nästan samma lefnadsvanor.
Ej heller kunna olikheterna mellan menniskoracerna, undantagandes endast i en synnerligen obetydlig grad, förklaras genom de förärfda verkningarna af kroppsdelarnes förökade eller förminskade användning. Menniskor, som vanligen lefva i kanoter, kunna få sina ben något förkortade, de, som bebo högt liggande trakter, sina bröstkorgar utvidgade, och de, som beständigt använda vissa sinnesorganer, de håligheter, hvari dessa ligga förvarade, något förökade till storleken och i följd deraf sina anletsdrag något litet förändrade. Hos civiliserade nationer hafva käkarnes aftagande i storlek i följd af förminskadt användande, den till vana öfvergångna verksamheten hos olika muskler, som tjena att uttrycka skilda själsrörelser, och hjernans genom större intellektuel verksamhet förökade storlek tillsammantagna utöfvat en betydande inverkan på deras allmänna utseende i jemförelse med vildar.[1] Det är således möjligt, att förökad kroppsstorlek utan motsvarande tillväxt af hjernan kan hafva förlänat några racer (att döma af de förut anförda fallen med kaninerna) en förlängd skalle af den dolichocefaliska typen.
Slutligen skall den föga insedda korrelationsprincipen nästan med visshet hafva utöfvat någon inverkan, t. ex. i afseende på en betydande muskelutveckling och synnerligen framstående supraorbetalbågar. Det är icke osannolikt, att hårets beskaffenhet, hvilket skiljer sig mycket hos de olika racerna, kan stå i något slags korrelationsförhållande till hudens utseende, ty hårets och hudens färg står säkerligen i ett inbördes förhållande såsom dess färg och beskaffenhet hos mandanerna.[2] Hudens färg och den
- ↑ Se professor Schaaffhausen, öfversättningen i Anthropological Review för Oktober 1868, sid. 429.
- ↑ Hr Catlin påstår (North American Indians, tredje upplagan, 1842, vol. I, sid. 49), att i hela Mandanasstammen omkring en bland tio eller tolf medlemmar i alla åldrar och af båda könen har glänsande silfvergrått hår, hvilket är ärftligt. Detta hår är så tjockt och sträft som en hästs man, under det att hår af andra färger är fint och mjukt.
