På samma sätt som menniskan kan förbättra sina stridstuppars race genom urval af sådana foglar, som segra på stridsplatsen, hafva, som det synes, de starkaste och kraftfullaste hanarne eller de, som äro utrustade med de bästa vapnen, gått af med segern i naturtillståndet och åstadkommit den naturliga racens eller artens förädling. Under upprepade strider på lif och död skulle en ringa grad af föränderlighet, om den medförde någon fördel, ehuru obetydlig, vara tillräcklig för könsurvalets verksamhet, och det är säkert, att sekundära könskarakterer äro synnerligen föränderliga. På samma sätt som menniskan enligt sin åsigt om skönhet kan gifva ett vackert utseende åt hanarne af sitt fjäderfä — kan åt Sebright-Bantam-hönsen förläna en ny och präktig fjäderdrägt, en upprät och egendomlig hållning — synes det, att fogelhonor i naturtillståndet genom att länge hafva valt de mera tilldragande hanarne hafva förökat deras skönhet. Tvifvelsutan förutsätter detta å honans sida en förmåga af urskiljning och smak, hvilken till en början synes ytterst osannolik; men jag hoppas längre fram visa, att detta icke är händelsen.
I följd af vår okunnighet i åtskilliga punkter är det bestämda sätt, hvarpå könsurvalet verkar, i viss grad obekant. Om icke desto mindre de naturforskare, som redan tro på arternas föränderlighet, ville läsa följande kapitel, skulle de, tänker jag, med mig instämma i, att könsurvalet har spelat en betydande rôle i den organiska verldens historia. Det är visst, att bland nästan alla djur en strid eger rum mellan hanarne om besittningen af honorna. Detta faktum är så uppenbart, att det skulle vara öfverflödigt att anföra exempel derpå. Alltså kunna honorna, under förutsättning af att deras själsförmögenheter voro tillräckliga för utöfvandet af ett sådant val, utvälja en hane bland flere. Men i en mängd fall ser det ut, som hade det särskildt blifvit så ordnadt, att en kamp skulle uppstå mellan många hanar. Sålunda komma bland flyttfoglarne hanarne i allmänhet före honorna till häckplatsen, så att många hanar äro redo att kämpa om hvarje hona. Fogelfängarne försäkra, att detta oföränderligen är förhållandet med näktergalen och svarthufvade sångaren, såsom för mig har uppgifvits af hr Jenner Weir, hvilken bekräftar påståendet med afseende på den senare arten.
Hr Swaysland från Brighton, hvilken under de senaste fyratio åren har plägat fånga våra flyttfoglar genast efter deras ankomst, skrifver till mig, att han aldrig har sett honorna af någon art anlända före sina hanar. Under en vår sköt han trettionio hanar af Ray’s ärla (Budytes Raji), innan han såg en
