olika kroppsdelar hos skilda racer, och karlarne befunnos nästan i hvarje fall visa en större grad af föränderlighet än qvinnorna; men till detta ämne skall jag återkomma i ett följande kapitel. Hr J. Wood,[1] hvilken har omsorgsfullt aktgifvit på musklernas föränderlighet hos menniskan, trycker med spärrad stil den slutsatsen, att “största antalet afvikelser hos hvarje lik anträffas hos karlarne“. Han hade förut anmärkt, att “sammanräknadt i 102 lik förändringarna genom öfvertaliga bildningar befunnos vara halfannan gång så många hos karlarne som hos qvinnorna, hvilket bildar en synnerlig motsats till den förut omtalade större talrikheten af förändringar med saknad af delar hos qvinnorna“. Professor Macalister anmärker likaledes,[2] att variationer i musklerna “sannolikt äro talrikare hos karlarne än hos qvinnorna“. Vissa muskler, hvilka icke normalt förefinnas hos menniskoslägtet, äro likaledes oftare utvecklade hos mankönet än hos qvinkönet, ehuru undantag från denna regel sägas förekomma. Dr Burt Wilder[3] har upprättat tabeller öfver 152 fall af öfvertaliga fingrar hos personer, af hvilka 86 voro karlar och 39, eller mindre än hälften, qvinnor; för de återstående 27 var könet icke uppgifvet. Det bör dock icke förbises, att qvinnor oftare torde försöka dölja en missbildning af detta slag, än karlar göra det. Om det proportionsvis stora antal dödsfall före, vid och efter födelsen bland menniskans och, som det synes, äfven bland fårets hanliga afkomlingar i jemförelse med den honliga afkomman (se tillägget) står i något förhållande till en starkare tendens hos hanens organer att variera och sålunda blifva abnorma till byggnad eller förrättning, vill jag icke försöka gissa.
Inom olika djurklasser förekomma några få undantagsfall, då honan i stället för hanen har erhållit väl utpräglade sekundära könskarakterer, t. ex. mera lysande färger, betydligare storlek, styrka och stridslystnad. Hos foglar har det, som vi längre fram skola se, stundom försiggått en fullkomlig omflyttning af de ordinarie karakterer, som äro egendomliga för ettdera könet; honorna hafva blifvit ifrigare i frieri, hanarne hafva förblifvit jemförelsevis passiva, men utvälja tydligen, såsom vi må sluta af resultaten, de mera tilldragande honorna. Vissa fogelhonor hafva sålunda erhållit bjertare färger eller blifvit utrustade med andra prydnader äfvensom blifvit kraftigare och stridslystnare än hanarne, hvilka karakterer öfverflyttas endast på de honliga afkomlingarna.
