fullkomligt på den form af förärfning, som har varit förherskande, ty den har uppstått icke från, utan snarare mot dufuppfödarens önskan.
De flesta af våra tama racer hafva blifvit bildade genom hopandet af många små variationer, och som några af de på hvarandra följande gradationerna hafva öfverflyttats endast till det ena och några till båda könen, finna vi hos de särskilda racerna af samma art alla gradationerna mellan betydande sexuel olikhet och fullkomlig likhet. Exempel hafva redan blifvit anförda från höns- och dufracerna, och i naturtillståndet äro analoga fall talrikt förekommande. Hos djur i tamt tillstånd (om i naturtillståndet, vill jag icke drista mig att säga) kan ett kön mista för detsamma egendomliga karakterer och sålunda till en viss grad komma att likna det motsatta könet; t. ex. hanarne af några hönsracer hafva förlorat sina för hanen utmärkande pennor och halsfjädrar. Å andra sidan kunna olikheterna mellan könen förökas i det tama tillståndet, såsom hos merinosfåret, hvars tackor hafva förlorat sina horn. Vidare kunna för ena könet egendomliga karakterer plötsligt uppträda hos andra könet, t. ex. hos de underracer af höns, hvilkas hönor som unga få sporrar, eller t. ex. hos vissa polska underracer, hvilkas hönor, efter hvad man har skäl att tro, ursprungligen erhöllo en fjädertofs och sedermera förärfde den till hanarne. Alla dessa fall äro obegripliga med antagande af hypothesen om pangenesis, ty de bero på, att vissa enheters i kroppen knoppar, ehuru tillstädes hos båda könen, genom domestikationens inflytande blifva hvilande hos det ena könet eller utvecklas, om de af naturen äro hvilande.
Det gifves en svår fråga, hvilken lämpligen kan uppskjutas till ett kommande kapitel, nämligen om en karakter, som till en början har utvecklats hos båda könen, genom urval kan i sin utveckling inskränkas till blott det ena könet. Om t. ex. en dufuppfödare iakttoge, att någon af hans dufvor (hos hvilken art karaktererna vanligen i lika grad öfverflyttas till båda könen) varierade till ljusblått, skulle han då genom länge fortsatt urval kunna frambringa en race, hos hvilken endast hanarne skulle hafva denna färg, under det att honorna förblefve oförändrade? Jag vill här endast säga, att detta, ehuru kanske icke omöjligt, skulle vara ytterst svårt, ty det naturliga resultatet af afvel från de ljusblå hanarne skulle vara hela stammens (båda könen inberäknade) förändring till denna färg. Om likväl variationer af den önskade färgen uppträdde, hvilka från första början vore i sin utveckling inskränkta till hankönet, skulle det icke vara förenadt med den
