konstitutionen, skola å andra sidan knopparne (i fall jag ånyo må använda det om pangenesis begagnade språket), hvilka afskilja sig från hvarje varierande del hos det ena könet, långt sannolikare ega de egendomliga frändskaperna för att ingå förening med väfnaderna hos samma kön — och sålunda utvecklas — än med dem, som tillhöra det motsatta könet.
Jag föranleddes först till det antagandet, att ett förhållande af detta slag existerar, genom den omständigheten, att när som helst och på hvad sätt som helst den fullvuxne hanen har kommit att skilja sig från den fullvuxna honan, han äfven på samma sätt skiljer sig från ungarna af båda könen. Denna företeelses allmänhet är synnerligen anmärkningsvärd; den gäller för nästan alla däggdjur, foglar, amfibier och fiskar, äfvensom för många krustaceer, spindlar och några få insekter, nämligen vissa Orthoptera och Libellulæ. I alla dessa fall måste de variationer, genom hvilkas hopande hanen erhöll sina egendomliga hanliga karakterer, hafva uppträdt under en något framskriden lefnadsperiod, ty annars skulle de unga hanarne hafva blifvit utrustade med lika karakterer, och i öfverensstämmelse med vår regel förärfvas de till och utvecklas hos de fullvuxna hanarne ensamma. Om å andra sidan den fullvuxne hanen är ganska lik ungarne af båda könen (dessa likna med få undantag hvarandra), liknar han vanligen den fullvuxna honan, och i de flesta af dessa fall uppträdde de variationer, genom hvilka ungarne och de gamla erhöllo sina nuvarande karakterer, i öfverensstämmelse med vår regel under ungdomen. Men här finnes rum för tvifvelsmål, emedan karakterer någon gång öfverflyttas på afkomman i en tidigare ålder än den, hvarunder de först visade sig hos föräldrarne, så att föräldrarne kunna hafva varierat som fullvuxna och, medan de ännu voro unga, öfverflyttat sina karakterer till sina afkomlingar. Det finnes dessutom många djur, hos hvilka båda könen nära likna hvarandra, och likväl skilja sig båda från sina ungar; här måste de fullvuxnas karakterer hafva förvärfvats långt fram i lifvet, men icke desto mindre öfverflyttas dessa karakterer i tydlig motsägelse mot vår regel till båda könen. Vi måste dock icke öfverse möjligheten eller till och med sannolikheten af, att på hvarandra följande variationer af denna beskaffenhet stundom under en mera framskriden lefnadsperiod uppträda liktidigt hos båda könen, om de utsättas för lika förhållanden, och i denna händelse skulle variationerna öfverflyttas till afkomlingarna af båda könen i en motsvarande framskriden ålder, och ingen verklig motsägelse mot vår regel skulle ligga deri, att de variationer, som uppträda långt fram i
