lifvet, uteslutande öfverflyttas till det kön, hos hvilket de först uppträdde. Denna senare regel synes vara allmängiltigare än den andra regeln, nämligen att variationer, hvilka uppträda hos ettdera könet under en tidig lefnadsperiod, tendera att förärfvas på båda könen. Som det tydligen var omöjligt att ens uppskatta, i huru stort antal fall dessa två satser hålla streck inom djurriket, föll det mig in att undersöka några träffande eller afgörande exempel och att förlita mig på resultatet.
Ett utmärkt tillfälle till undersökning lemnas af hjortfamiljen. Hos alla arter, med undantag af en, äro hornen utbildade endast hos hanen, ehuru de helt säkert förärfvas genom honan och stundom kunna som undantag från regeln utvecklas hos henne. Hos renen är deremot honan försedd med horn, så att enligt vår regel hornen hos denna art borde uppträda i en tidig ålder, långt innan de båda könen hade hunnit sin fulla utbildning och kommit att skilja sig mycket till konstitutionen. Hos alla öfriga arter af hjortslägtet böra hornen visa sig i en framskriden ålder, hvilket leder till deras utveckling ensamt hos det kön, inom hvilket de först uppträdde hos hela familjens stamfar. Hos sju arter, som höra till särskilda afdelningar af familjen och bebo olika regioner, och hvilkas hanar ensamma ega horn, finner jag nu, att hornen första gången uppträda på tider, som vexla mellan nio månader efter födelsen hos råbocken och tio eller tolf eller ännu flere månader hos hanarne af de sex andra större arterna.[1] Men hos renen är förhållandet mycket olika, ty som jag erfar af professor Nilsson, hvilken vänskapsfullt har anstält speciela undersökningar för min räkning i Lappland, framsticka hornen hos de unga djuren inom fyra eller fem veckor efter födelsen och samtidigt hos båda könen. Vi hafva således här en bildning, hvilken utvecklas i en mycket ovanligt tidig ålder hos en art af familjen och är gemensam för denna enda arts båda kön.
Hos åtskilliga antiloparter äro hanarne ensamma försedda med horn, under det att hos flertalet båda könen ega horn. Angående utvecklingsperioden underrättar hr Blyth mig, att i
- ↑ Jag är hr Cupples mycket förbunden, emedan han för min räkning gjort förfrågningar i afseende på Skotlands råbock och hjort hos hr Robertson, markisens af Breadalbane erfarne öfverskogvaktare. I afseende på dofhjorten står jag i förbindelse hos hr Eyton och andra för erhållna upplysningar. Se angående Cervus alces i Norra Amerika Land and Water, 1868, sid. 221 och 254, och om Cervus virginianus och strongyloceros från samma verldsdel, J. D. Caton i Ottawa Academy of Natural Science, 1868, sid. 13. Om Cervus Eldi från Pegu kan man rådfråga löjtnant Beavan, Proceedings of the Zoological Society, 1867, sid. 762.
