bogarne, och dessa egendomligheter utvecklas i öfverensstämmelse med vår regel icke fullkomligt förrän i en senare ålder. Hos hundar skilja sig icke könen, utom att hos vissa racer, särskildt hos skotska hjorthunden, hanen är mycket större och tyngre än honan; i ett kommande kapitel skola vi se, att hanen tilltager i storlek till en ovanligt sen lefnadsålder, hvilket enligt vår regel skall förklara, hvarför hans förökade storlek öfverflyttas endast till hans manliga afkomma. Å andra sidan är den hvita, bruna och svarta färgen (tortoise-shell) på håret, hvilken är inskränkt till katthonorna, fullkomligt tydlig vid födseln, och detta förhållande strider mot vår regel. Det finnes en dufrace, hos hvilken endast hanarne äro streckade med svart, och strecken kunna upptäckas äfven hos de i nästet liggande ungarne, men de blifva synbarare vid hvarje påföljande ruggning, så att detta fall dels strider mot, dels bestyrker regeln. Hos den engelska brefdufvan och kroppdufvan infaller näbbknölens och kräfvans fullständiga utveckling i en senare lefnadsperiod, och dessa karakterer öfverflyttas i öfverenstämmelse med vår regel i sin fulla utsträckning endast till hanarne. Följande fall höra kanske till den först omnämnda klassen, hos hvilken båda könen hafva varierat på samma sätt i en senare lefnadsperiod och följaktligen i en motsvarande framskriden ålder hafva öfverflyttat sina nya karakterer till båda könen, och om detta är händelsen, stå sådana fall icke i strid med vår regel. Så gifves det underracer af dufvan, som hafva blifvit beskrifna af Neumeister,[1] och hvilkas båda kön förändra färg efter andra och tredje ruggningen, såsom händelsen äfven är med mandeltumletten; icke desto mindre äro dessa förändringar, ehuru inträffande i en mera framskriden ålder, gemensamma för båda könen. En varietet af canariefogeln, nämligen London Prize, visar ett nästan analogt förhållande.
Hos hönsracerna synes förärfningen af olika karakterer till det ena eller båda könen i allmänhet bestämmas af den period, under hvilken sådana karakterer utvecklades. Så skiljer sig den fullvuxna tuppen af alla de mångfaldiga racer, hos hvilka han till färgen betydligt afviker från honan och från den fullvuxna manliga föräldraformen, från ungtuppen, så att de nyligen förvärfvade karaktererna måste hafva visat sig i en senare lefnadsperiod. Å andra sidan äro ungarne af de flesta racer, hos hvilka båda könen likna hvarandra, tecknade på nästan samma sätt som sina föräldrar, hvilket gör det sannolikt, att deras färger först
- ↑ Das Ganze der Taubensucht, 1837, sid. 21, 24. Se angående de streckade dufvorna dr Chapuis, Le Pigeon Voyageur Belge, 1865, sid. 87.
