häftiga begär har det i allmänhet verkat på detta kön och icke på honorna. Hanarne hafva sålunda blifvit utrustade med vapen för att bekämpa sina rivaler och med organer till att finna rätt på och säkert fasthålla honan eller för att uppegga och behaga henne. Om könen skilja sig i dessa hänseenden, är det äfvenledes, såsom vi hafva sett, en ytterst allmän lag, att den fullvuxne hanen mer eller mindre skiljer sig från unghanen, och vi kunna af detta faktum sluta, att de hvarandra efterföljande variationer, hvarigenom den fullvuxne hanen förändras, icke kunna hafva uppträdt långt före fortplantningsåldern. Huru skola vi då kunna förklara denna allmänna och anmärkningsvärda öfverensstämmelse mellan perioderna för föränderligheten och för könsurvalet, hvilka principer äro fullkomligt oberoende af hvarandra? Jag tänker, att vi kunna se orsaken; den ligger icke deri, att hanarne aldrig hafva varierat i en tidig ålder, utan att sådana variationer i allmänhet hafva gått förlorade, under det att de i en senare ålder uppträdande hafva blifvit bevarade.
Alla djur alstra flere afkomlingar, än som kunna förblifva vid lif till det fullt utbildade stadiet, och vi hafva all anledning att tro, det döden tungt drabbar de svaga och oerfarna ungarne. Om då en viss proportion af afkomlingarne vid födelsen eller snart derefter varierade på ett sätt, hvilket i denna ålder icke skulle vara af någon nytta för dem, skulle utsigten för sådana variationers bevarande vara ringa. Vi hafva goda bevis på, huru snart variationer af alla slag försvinna i det tama tillståndet, om de icke underkastas urval. Men variationer, hvilka uppträdde vid eller nära mogenhetstillståndet, och hvilka voro af omedelbart gagn för ettdera könet, skulle sannolikt bevaras, såsom händelsen skulle vara med liknande variationer, hvilka uppträdde i en tidigare period hos några individer, som händelsevis förblefvo vid lif. Alldenstund denna princip har ett betydligt inflytande på könsurvalet, kan det vara lämpligt att framställa ett imaginärt exempel derpå. Vi skola taga ett par djur, antingen mycket fruktsamma eller ock motsatsen, och ponera, att de efter uppnådd könsmognad lefva i medeltal fem år och hvarje år alstra fem ungar. De skulle sålunda frambringa tjugofem afkomlingar, och det skulle efter min åsigt icke vara någon origtig uppskattning att antaga, det aderton eller tjugo af de tjugofem skulle dö, innan de hade hunnit till det fullt utvecklade stadiet, och medan de ännu voro unga och oerfarna, under det att de återstående sju eller fem skulle vara tillräckliga att vidmakthålla stammen af fullt utbildade individer. Om så är, kunna vi se, att variationer, t. ex. i glans, hvilka uppträdde under
