laxar, som år 1865 drogos i land för anskaffandet af råm, flere än 60 voro hanar. År 1867 fäster han ånyo “uppmärksamheten på det oerhörda missförhållandet mellan hanar och honor. Vi hade i början åtminstone tio hanar mot en hona“. Sedermera fångades honor i tillräcklig mängd för erhållande af råm. Han tillägger: “I följd af hanarnes stora antal bekämpa och sarga de hvarandra ständigt på lekplatserna.“[1] Detta missförhållande kan tvifvelsutan till en del förklaras (om helt och hållet, är mycket ovisst) derigenom, att hanarne förr än honorna stiga uppför floderna. Hr F. Buckland anmärker i afseende på forellen, att “det är en egendomlig omständighet, att hanarne äro honorna mycket öfvervägande till antalet. Det inträffar oföränderligen, att man, då fiskarne först rusa i nätet, fångar åtminstone sju eller åtta hanar mot en hona. Jag kan icke fullkomligt förklara detta; antingen äro hanarne talrikare än honorna, eller söka de senare rädda sig snarare genom att dölja sig än genom flykten“. Han fogar härtill, att man genom en noggrann undersökning af stränderna kan träffa tillräckligt många honor för erhållande af råm.[2] Hr H. Lee underrättar mig, att af 212 foreller, som för detta ändamål fångades i lord Portsmouth’s park, 150 voro hanar och 62 honor.
Hos cypriniderna synas hanarne likaledes utgöra flertalet, men flere medlemmar af denna familj, t. ex. karpen, sutaren, braxen och alkufvan[Öfvers. anm. 1] synas reguliert följa det i djurriket sällsynta bruket af polyandri; honan beledsagas under leken af två hanar, en på hvarje sida, och hvad braxen vidkommer af tre eller fyra hanar. Detta faktum är så väl kändt, att man alltid förordar att i en dam inplantera två sutarehanar för hvarje hona eller åtminstone tre hanar för två honor. I afseende på alkufvan uppgifver en utmärkt observator, att hanarne äro tio gånger så talrika på lekplatserna som honorna; då en hona kommer bland hanarne, “trycka sig genast två hanar, en på hvarje sida, tätt intill henne och aflösas af två andra hanar, då de en stund bortåt hafva befunnit sig i denna ställning.“[3]
- ↑ The Stormontfield Piscicultural Experiments, 1866, sid. 23. Tidningen Field för 29 Juni 1867.
- ↑ Land and Water, 1868, sid. 41.
- ↑ Yarrell, History of British Fishes, vol. I, 1836, sid. 307; om Cyprinus carpio sid. 331; om Tinca vulgaris sid. 331; om Abramis brama sid. 336. Se om alkufvan (Leuciscus phoxinus) Loudon’s Magazine of Natural History, vol. V, 1832, sid. 682.
- ↑ Vi hafva här användt detta flerstädes i vårt land brukliga namn på Leuciscus phoxinus i stället för det från tyskan hemtade, troligen ingenstädes i Sverige använda namnet «elritza«. Öfvers. anm.
