naturforskare vid Brasiliens kuster oföränderligen fångat långt flere hanar än honor af Diastylidæ och Cypridina; så innehöllo 63 exemplar, som på samma dag fångades af en art ur det senare slägtet, 57 hanar; men han anser, att denna öfvervigt kan bero på någon okänd olikhet i båda könens vanor. Af en bland de högre brasilianska krabborna, nämligen en Gelasimus, fann Fritz Müller hanarne talrikare än honorna. Motsatsen synes, enligt hr C. Spence Bate’s vidsträckta erfarenhet, vara förhållandet med sex allmänna britiska krabbor, hvilkas namn han har meddelat mig.
Om det naturliga urvalets förmåga att bestämma könens
proportionstal och om allmän fruktsamhet. — I några
särskilda fall kan en öfvervigt i det ena könets antal öfver det andra
vara en stor fördel för en art, t. ex. hos de i samhällen lefvande
insekternas ofruktsamma honor eller hos de djur, af hvilka mer
än en hane erfordras att befrukta honan, såsom hos vissa
cirripeder och kanske vissa fiskar. En olikhet mellan könen kan i
dessa fall hafva förvärfvats genom naturligt urval, men de behöfva
i följd af sin sällsynthet här icke vidare tagas i betraktande.
I alla vanliga fall skulle en olikhet icke vara någon fördel eller
skada mera för vissa individer än för andra och skulle alltså
knappast hafva uppkommit genom naturligt urval. Vi måste
skrifva olikheten på den direkta inverkan af dessa okända vilkor,
som hos menniskoslägtet föranleda, att i vissa länder något flere
personer af mankön födas än i andra, eller orsaka, att
förhållandet mellan könen är i ringa mån olika i afseende på äkta och
oäkta barn.
Låtom oss nu antaga det exemplet, att en art i följd af de nyss antydda obekanta orsakerna alstrar ett öfvervägande antal af det ena könet, — vi vilja säga hanar — och att dessa äro öfverflödiga och onyttiga eller nästan onyttiga. Kunna könen göras lika genom naturligt urval? Vi kunna i följd af alla karakterers föränderlighet vara förvissade, att vissa par skulle frambringa ett något mindre öfverskott af hanar öfver honor än andra par. Under antagande, att afkomlingarnes nuvarande antal skulle förblifva konstant, skulle de förra nödvändigt frambringa flere honor och således blifva fruktsammare. Enligt sannolikhetsläran skulle ett större antal afkomlingar af det fruktsammare paret förblifva vid lif, och dessa skulle ärfva en tendens att afla färre hanar och flere honor. Sålunda skulle en tendens till könens utjemnande
