Nionde kapitlet.
Sådana karakterer saknas hos de lägsta klasserna. — Lysande färger. —
Mollusker. — Annelider. — Krustaceer: sekundära könskarakterer starkt utvecklade;
dimorfism; färg; karakterer, hvilka ej erhållas före könsmognaden. — Spindlar:
deras färger för olika kön; hanarnes stridulation. — Myriapoder.
Inom de lägsta klasserna äro båda könen icke sällan
förenade hos samma individ, i följd hvaraf könskarakterer icke kunna
utvecklas. I många fall, då begge könen äro skilda, sitta båda
beständigt fästade vid något underlag, så att det ena icke kan
söka efter eller kämpa om det andra. Dessutom är det nästan
säkert, att dessa djur hafva alltför ofullkomliga sinnen och mycket
för låga själsförmögenheter att känna någon ömsesidig afundsjuka
eller att uppskatta hvarandras skönhet eller andra tilldragande
egenskaper.
Verkliga sekundära könskarakterer förekomma derför icke inom sådana klasser som Protozoa, Coelenterata, Echinodermata, Scolecida, och detta faktum öfverensstämmer med den åsigten, att sådana karakterer hos de högre klasserna hafva förvärfvats genom könsurval, hvilket beror på någotdera könets vilja, önskningar och val. Icke desto mindre förekomma några få tydliga undantag; sålunda skilja sig, som jag erfar af dr Baird, hanarne af vissa Entozoa eller inelfsmaskar till färgen något litet från hvarandra. Vi hafva dock ingen anledning till den förmodan, att sådana skiljaktigheter hafva blifvit ökade genom könsurval.
Många bland de lägre djuren, de må nu vara hermafroditer eller skildkönade, äro prydda med de mest lysande färger eller schatterade och strimmiga på ett behagligt sätt. Detta är händelsen med många koraller och sjöanemoner (Actiniæ), med några maneter (Medusæ, Porpita o. s. v.), med åtskilliga planarier, ascidier, en mängd sjöstjernor, sjöborrar m. fl.; men vi kunna af de redan angifna skälen, nämligen båda könens förening hos några
