af dessa djur, andras egenskap att ständigt vara fastvuxna och allas låga själsförmögenheter, härleda den slutsatsen, att sådana färger icke tjena som en dragningskraft mellan könen och ej heller hafva blifvit förvärfvade genom könsurval. Hos de högre djuren är förhållandet mycket annorlunda, ty i afseende på dem hafva vi skäl att tro på könsurvalets inflytande, då det ena könet har mycket mera lysande och tydligare färger än det andra, och då det icke gifves någon skilnad i de båda könens vanor, hvilken skall förklara denna olikhet; denna åsigt bestyrkes också synnerligen, om de med flere prydnader försedda individerna, hvilka nästan alltid äro hanarne, utbreda sina behag inför det andra könet. Vi kunna äfvenledes utsträcka denna slutsats till båda könen, då de äro lika färgade, om deras färger äro fullkomligt analoga med dem, som förekomma endast hos det ena könet af vissa andra arter inom samma grupp.
Huru kunna vi då förklara de sköna eller till och med praktfulla färgerna hos många djur inom de lägsta klasserna? Det synes ganska tvifvelaktigt, huruvida sådana färger i allmänhet göra tjenst som skydd; men vi hafva ytterst lätt att misstaga oss i afseende på karakterer af alla slag, då det är fråga om, i hvilken mån de utgöra ett skydd, hvilket hvar och en skall medgifva, som har läst hr Wallace’s utmärkta uppsats om detta ämne. Ingen skulle väl t. ex. genast komma på den tanken, att medusornas eller maneternas fullkomliga genomskinlighet vore till den största nytta för dem såsom ett skyddsmedel; men då vi af Häckel erinras om, att icke endast medusorna, utan äfven många kringsimmande blötdjur, krustaceer och små i oceanen lefvande fiskar ega samma glasartade byggnad, kunna vi knappast betvifla, att de derigenom undgå att uppmärksammas af pelagiska foglar och andra fiender.
Oaktadt vår okunnighet, i huru hög grad färgen i många fall bereder ett skydd, synes den sannolikaste åsigten angående många af de lägsta djurens präktiga färgskiftningar vara den, att deras färger äro det direkta resultatet antingen af deras väfnaders kemiska beskaffenhet eller af deras fina byggnad, och att de icke äro beroende af den fördel, som deraf kan dragas. Knappast är någon färg vackrare än det arteriela blodets; men det finnes icke något skäl till den förmodan, att blodets färg i och för sig sjelf är någon fördel, och ehuru den förökar skönheten på flickans kind, skall ingen påstå, att den har förvärfvats för detta ändamål. Så är vidare hos många, isynnerhet lägre, djur, gallan präktigt färgad; så beror eolidernas (nakna hafssnäckors) utomordentliga
