skulle det tydligen vara fördelaktigt för honan att blifva befruktad så fort, som möjligt. Detta ändamål skall vinnas derigenom, att hanarne blifva först fortplantningsskickliga och i stort antal afvakta honornas uppträdande; detta skulle åter, såsom hr A. R. Wallace har anmärkt,[1] naturligtvis följa af naturligt urval, ty de mindre hanarne skulle först hinna könsmognad och sålunda frambringa ett stort antal afkomlingar, hvilka skulle ärfva sina fäders förminskade storlek, under det att de större hanarne skulle lemna efter sig en fåtaligare afkomma, emedan de senare hafva hunnit till könsmognad.
Det finnes dock undantag från den regeln, att insekthanar äro mindre än honorna, och några af dessa undantag äro obegripliga. Storlek och styrka skulle vara en fördel för de hanar, hvilka kämpa om honornas egande, och i dessa fall äro hanarne, t. ex. af ekoxarne (Lucanus), större än honorna. Det gifves dock andra skalbaggar, hvilka, så vidt man vet, icke kämpa med hvarandra, men hvilkas hanar öfverträffa honorna till storleken; denna omständighets betydelse är icke känd, men i några af dessa fall, t. ex. hos de ofantligt stora Dynastes och Megasoma, kunna vi åtminstone se, att det icke skulle vara nödvändigt för hanarne att vara mindre än honorna för att före dem hinna till könsmognad, ty dessa skalbaggar äro icke kortlifvade, och det skulle gifvas tillräcklig tid för könens parning. Vidare äro hanar af trollsländor (Libellulidæ) någon gång märkbart större och aldrig mindre än honorna:[2] och i allmänhet kunna de icke, som hr MacLachlan tror, para sig med honorna, förrän en vecka eller fjorton dagar förflutit, och förrän de hafva erhållit sina egendomliga hanliga färger. Men det märkvärdigaste exemplet, som visar, på huru invecklade och lätt öfversedda förhållanden en så obetydlig karakter som en skilnad i könens storlek kan bero, erbjudes af de taggiga Hymenoptera, ty hr F. Smith meddelar mig, att hanarne inom nästan hela denna stora grupp, i öfverensstämmelse med den allmänna regeln, äro mindre än honorna och utkläckas en vecka före dem; men ibland bina äro hanarne af Apis mellifica, Anthidium manicatum och Anthophora acervorum samt hanarne af Methoca ichneumonides bland de gräfvande större än honorna. Förklaringen af detta undantagsförhållande är den, att en parningsflygt är oundgänglig hos dessa arter, och att hanarne behöfva
