utseende, är det kanske mera sannolikt, att hornen tjena som prydnader. Att hanarna af några Diptera kämpa med hvarandra, är säkert; ty professor Westwood[1] har åtskilliga gånger sett detta hos några arter af Tipula eller harkrankar. Många iakttagare tro, att, då myggor (Culicidæ̈́') i massa dansa i luften och ömsom höja, ömsom sänka sig, hanarne göra honorna sin kur. Dipterernas själsförmögenheter äro sannolikt ganska väl utvecklade, ty deras nervsystem är högre utbildadt än hos de flesta andra insektordningarna.[2]
Ordningen Hemiptera (Skinnbaggar). — Hr J. W. Douglas, hvilken särskildt har aktgifvit på de britiska arterna, har vänskapsfullt lemnat mig en redogörelse för deras könsskilnader. Några arters hanar äro försedda med vingar, hvaremot honorna sakna sådana; könen skilja sig till kroppens och täckvingarnes form, i afseende på sina antenners andra led och sina tarser; men som dessa olikheters betydelse är fullkomligt okänd, må de här förbigås. Honorna äro i allmänhet större och kraftigare än hanarne. Hos britiska och, så vidt som hr Douglas känner, hos utländska arter skilja sig könen i allmänhet icke mycket till färgen; men hos vid pass sex britiska arter är hanen betydligt mörkare än honan, och hos omkring fyra andra arter är honan mörkare än hanen. Båda könen af några arter äro skönt tecknade med skarlakansrödt och svart. Det är tvifvelaktigt, om dessa färger göra tjenst som ett skydd. Om hanarne af några arter hade på ett analogt sätt skilt sig från honorna, kunde vi hafva varit berättigade att tillskrifva sådana i ögonen fallande färger könsurval med förärfning till båda könen.
Några arter af Reduvidæ frambringa ett stridulerande ljud, hvilket hos Pirates stridulus säges[3] åstadkommas genom halsens rörelse inom håligheten i prothorax. Enligt Westring stridulerar äfven Reduvius personatus. Jag har dock icke varit i stånd att lära känna några enskildheter angående dessa insekter; ej heller har jag någon anledning till den förmodan, att de i detta hänseende skilja sig till könet.
Ordningen Homoptera. — Hvar och en, som har vandrat i en tropisk skog, måste hafva känt förvåning öfver det buller, som frambringas af cicadernas hanar. Honorna äro stumma, såsom den grekiske poeten Xenarchus säger: “Cicaderna tillbringa ett lyckligt lif, emedan de alla hafva stumma honor.“ Det buller,
