Fig. 40. Gryllus campestris (efter Landois).
Figuren till höger framställer ett stycke af vingnerven, mycket förstoradt och visande tänderna. (st).
Figuren till venster visar öfre ytan af täckvingen med den utstående, fina nerven (r), mot hvilken tänderna (st) gnidas
Inom de trenne familjerna frambringas ljudet på olika sätt. Hos hanarne af Achetidæ hafva båda täckvingarne samma bildning, hvilken hos fältsyrsan (Gryllus campestris, fig. 10) enligt Landois’s[1] beskrifning består af 131 till 138 skarpa tvärribbor eller tänder (st) på undre sidan af en af täckvingens nerver. Denna tandade nerv gnides hastigt öfver en utstående, glatt, hård nerv på öfre ytan af den motsatta vingen. Först gnides en vinge öfver den andra, och derpå sker rörelsen i motsatt rigtning. Båda vingarne höjas samtidigt något för att förstärka resonansen. Hos några arter äro hanarnes täckvingar vid basen försedda med en glimmerartad skifva.[2] Jag har här lemnat en teckning (fig. 11) af tänderna på undre sidan af nerven hos en annan Gryllus-art, nämligen Gryllus domesticus.
Hos Locustidæ skilja sig de motsatta täckvingarna till bildningen (fig. 12) och kunna icke, såsom hos den sistnämnda familjen, lika väl användas i omvänd rigtning. Venstra vingen, hvilken verkar som fiolstråke, ligger öfver högra vingen, hvilken gör tjenst som fiolen sjelf. En af nerverna på den förras undre sida är fint sågad och gnides tvärtöfver de utskjutande nerverna (a) på den motsatta eller högra vingens öfre yta. Hos vår britiska Phasgonura viridissima syntes det mig, att den sågade nerven gnides mot det rundade bakre hörnet af den motsatta vingen, hvars kant är förtjockad, brun till färgen och ganska skarp. På högra vingen, men icke på den venstra, finnes en liten platta, så genomskinlig som ett glimmerblad och omgifven af nerver, hvilken kallas spegeln. Hos Ephippiger vitium, en medlem af samma familj, hafva vi en egendomlig underordnad modifikation, ty täckvingarne äro mycket förminskade till storleken, men “bakre
