achetiderna uppkom, veta vi icke, men det är sannolikt, att täckvingarnes basalstycken fordom liksom nu betäckte hvarandra, och att nervernas gnidning frambringade ett raspande ljud, såsom jag finner händelsen nu vara med honornas täckvingar.[1] Ett på detta sätt tillfälligt och händelsevis af hanarne frambragt raspande ljud kunde, om det aldrig så litet tjenade dem som ett kärleksrop till honorna, lätteligen hafva blifvit förstärkt genom könsurval, i följd af att tjenliga variationer i nervernas sträfhet alltjemt bibehöllos.
Hos den sista och tredje familjen, nämligen Acridiidæ eller gräshopporna, frambringas det stridulerande ljudet på ett, enligt dr Scudder, mycket annorlunda sätt än hos de föregående familjerna. Lårets inre sida (fig. 13, r) är försedd med en långsgående rad af fina, vackra, lancettformiga, böjliga tänder, 85 à 93 till antalet,[2] hvilka gnidas tvärt öfver täckvingarnes skarpa, utskjutande nerver, som sålunda bringas i vibration och gifva ljud ifrån sig. Harris[3]
