säger, att då en hane börjar spela, “böjer han“ först “det bakre benets tibia mot låret, hvarest den placeras i en för dess mottagande bestämd fåra, och drager derpå hastigt benet upp och ned. Han spelar icke sina båda fioler på samma gång, utom omvexlande först på den ena och sedan på den andra“. Hos många arter är basen af abdomen urhålkad till en stor hålighet, hvilken anses tjena som en resonansbotten. Hos Pneumora (fig. 14), ett till denna familj hörande sydafrikanskt slägte, träffa vi på en ny, anmärkningsvärd omgestaltning: hos hanarne utskjuter i sned rigtning från hvardera sidan af abdomen en liten, med inskärningar försedd ribba, mot hvilken de bakre låren gnidas.[1] Som hanen är försedd med vingar, men honan saknar sådana, är det anmärkningsvärdt, att låren icke på det vanliga sättet gnidas mot täckvingarne; detta kan dock kanske förklaras genom bakbenens ovanligt ringa storlek. Jag har icke kunnat undersöka inre sidan af låren, hvilken vi, att döma af analogi, skulle finna sågad. Pneumora-arterna hafva undergått en mera genomgripande förändring för stridulationens skull än någon annan insekt bland orthoptererna, ty hos hanen har hela kroppen blifvit förvandlad till ett musikaliskt instrument och uppblåst med luft till en stor, genomskinlig blåsa för att föröka resonansen. Hr Trimen underrättar mig, att insekterna vid Goda Hoppsudden nattetid åstadkomma ett underbart buller.
Det finnes ett undantag från den regeln, att honorna inom dessa tre familjer sakna en användbar musikalisk apparat, ty båda könen af Ephippiger bland locustiderna uppgifvas[2] ega en sådan. Detta fall kan jemföras med förhållandet hos renen, hos hvilken art ensam båda könen hafva horn. Ehuru honorna af Orthoptera således äro nästan oföränderligen stumma, fann dock Landois[3] rudiment af stridulationsorganer på låren hos honorna af Acridiidæ och liknande rudiment på undre ytan af täckvingarne hos achetidernas honor; men det lyckades honom icke att finna några rudiment hos honorna af Decticus, hvilken hör till Locustidæ. Bland Homoptera ega de stumma Cicada-honorna den egendomliga musikapparaten i ett outbildadt tillstånd, och vi skola längre fram inom andra afdelningar af djurriket anträffa otaliga exempel på bildningar, tillhörande hanen, hvilka i ett rudimentärt tillstånd finnas hos honan. Sådana exempel tyckas vid första åsynen utvisa, att båda könen ursprungligen voro bygda på samma sätt,
