men att vissa organer sedermera gingo förlorade hos honorna. Det är dock en sannolikare åsigt, såsom förut har blifvit förklaradt, att de ifrågavarande organerna förvärfvades af hanarne och till en del öfverflyttades på honorna.
Landois har iakttagit en annan intressant omständighet, nämligen att de stridulerande tänderna på låren hos acridiidernas honor förblifva hela lifvet igenom i samma tillstånd, hvari de under larvstadiet först visade sig hos båda könen. Hos hanarne utvecklas de deremot fullständigt och erhålla sitt fullt utbildade tillstånd vid sista hudömsningen, då insekten har hunnit könsmognad och är färdig att fortplanta sig.
Af de nu framstälda fakta se vi, att de medel, hvarigenom hanarne frambringa sina läten, äro ytterst olikartade hos orthoptererna och fullkomligt olika dem, som användas af homoptererna. Men vi finna oupphörligt inom hela djurriket samma mål uppnådt genom de mest olikartade medel, hvilket är en följd af, att hela organisationen under tidens lopp undergår mångahanda förändringar, och att, då del efter del varierar, skilda variationer understöda samma allmänna mål. Olikheten i ljudorganerna hos orthopterernas trenne familjer och hos homoptererna ingifver en föreställning om dessa bildningars stora betydelse för hanarne i och för honornas kallande eller framlockande. Vi böra icke känna oss öfverraskade öfver vidden af den förändring, hvilken orthoptererna hafva undergått i detta hänseende, då vi nu genom dr Scudder’s märkvärdiga upptäckt[1] veta, att det har varit mer än tillräcklig tid derför. Denne naturforskare har i New Brunswicks devoniska formation nyligen funnit en fossil insekt, hvilken är försedd med “locustidhanens välbekanta trumhinna eller stridulationsapparat“. Denna insekt synes, ehuru i de flesta hänseenden beslägtad med neuroptererna, förena — hvilket så ofta är händelsen med mycket gamla former — de båda ordningarna Neuroptera och Orthoptera, hvilka nu allmänt uppställas som fullkomligt skilda.
Jag har endast obetydligt att tillägga om orthoptererna. Några arter äro mycket stridslystna; då två hanar af fältsyrsan (Gryllus domesticus) inspärras tillsammans, kämpa de, tills den ena dödar den andra. Arterna af Mantis sägas manövrera med sina svärdformiga framben liksom husarer med sina sablar. Chineserna hålla dessa insekter i små bamburörsburar och släppa dem
- ↑ Transactions of the Entomological Society, tredje serien, vol. II. (Journal of Proceedings, sid. 117).
