ensamma en skön karminröd fläck vid basen af hvardera vingen. Hos Anax junius är abdomens basaldel hos hanen lifligt ultramarinblå och gräsgrön hos honan. Hos det befryndade slägtet Gomphus och hos några andra arter afvika å andra sidan könen endast obetydligt till färgen från hvarandra. Inom hela djurriket äro liknande fall, då närbeslägtade formers kön antingen mycket eller ganska litet eller alls icke skilja sig åt, talrika. Ehuru det hos många Libellulidæ finnes en så betydande skilnad i färg mellan könen, är det ofta svårt att säga, hvilket är det mest glänsande, och de båda könens vanliga färgteckning är, såsom vi nyss hafva sett, fullkomligt motsatt hos en Agrion-art. Det är icke sannolikt, att deras färger i någon händelse hafva erhållits som ett skydd. Enligt hvad hr MacLachlan, hvilken noggrant har aktgifvit på denna familj, skrifver till mig, äro trollsländorna — insektverldens tyranner — de, som af alla insekter äro minst ansatta för anfall af foglar och andra fiender. Han tror, att deras lysande färger tjena som ett lockelsemedel mellan könen. Det förtjenar uppmärksammas såsom hörande till detta ämne, att det ser ut, som lockades några trollsländor af vissa färger: hr Patterson observerade,[1] att de arter bland Agrionidæ, hvilkas hanar äro blå, hoptals slogo ned på en metrefs blå flöte, hvaremot två andra arter lockades af glänsande hvita färger.
Det är en intressant omständighet, som först iakttogs af Schelver, att, då hanarne hos åtskilliga till de båda underfamiljerna hörande slägten först framkomma ur puppstadiet, de äro fullkomligt lika honorna till färgen, men att deras kroppar inom kort antaga en tydlig mjölkblå färg i följd af utsvettningen af ett slags olja, som kan lösas i ether och alkohol. Hr MacLachlan tror, att denna färgförändring hos hanen af Libellula depressa icke inträffar förrän nära fjorton dagar efter metamorfosen, då könen äro färdiga att para sig.
Vissa arter af Neurothemis visa enligt Brauer[2] ett egendomligt exempel på dimorfism, i det att några honor hafva sina vingar nätformigt tecknade på det vanliga viset, hvaremot andra honor hafva dem “mycket rikt nätådriga såsom hos hanarne af samma art“. Brauer “förklarar företeelsen enligt Darwinska principer genom det antagandet, att den täta nätådrigheten är en sekundär könskarakter hos hanarne“. Denna senare karakter är i allmänhet utbildad endast hos hanarne, men utvecklas, alldenstund den
