Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/295

Den här sidan har korrekturlästs
273
ordningen hymenoptera.

noggranhet ingen betviflar, skilde t. ex. några myror åt, och då de efter fyra månaders mellantid träffade tillhopa med andra, hvilka förut hade tillhört samma samhälle, kände de ömsesidigt igen och smekte hvarandra med sina antenner. Hade de varit främmande för hvarandra, skulle de hafva kämpat inbördes. Då vidare två samhällen inlåta sig i strid, anfalla de samma sida tillhörande myrorna stundom hvarandra i den allmänna förvirringen, men märka snart sitt misstag, hvarpå den ena myran smeker den andra.[1]

Inom denna ordning äro små olikheter till färgen allmänna alltefter könet, undantagandes inom binas familj; likväl äro båda könen af vissa grupper så praktfullt färgade, — t. ex. hos Chrysis, hos hvilken skarlakansröda och metallgröna färger äro förherskande — att vi frestas att skrifva resultatet på könsurvalets räkning. Bland Ichneumonidæ äro hanarne enligt hr Walsh[2] nästan alltid ljusare färgade än honorna. Å andra sidan äro hanarne af Tenthredinidæ i allmänhet mörkare än honorna. Könen hos Siricidæ visa sig ganska ofta olika; så är hanen af Sirex juvencus försedd med orangefärgade band, under det att honan är mörkt purpurfärgad; men det är svårt att säga, hvilketdera könet är prydligast. Af Tremex columbæ är honan mycket bjertare färgad än hanen. Bland myror är, enligt hvad hr F. Smith underrättar mig, åtskilliga arters hanar svarta, hvaremot honorna äro tegelfärgade. Inom binas familj, särskildt af de ensligt lefvande arterna, skilja sig könen ofta till färgen, enligt hvad jag erfar af samme utmärkte entomolog. Hanarne ega vanligen de bjertaste färgerna och variera, såväl hos Bombus som hos Apathus, mycket mera till färgen än honorna. Hanen af Anthophora retusa är präktigt gulbrun, hvaremot honan är fullkomligt svart; sådana äro äfven honorna af åtskilliga Xylocopa-arter, under det att hanarne ega en bjert gul färg. Honan af ett australiensiskt bi (Lestis bombylans) är ytterst präktigt stålblå, stundom försedd med fläckar af lifligt grön färg; hanen är bjert messingsgul och klädd med en rik, gulbrun hårbetäckning. Som honorna inom denna grupp ega utmärkta försvarsvapen i sina gaddar, är det icke sannolikt, att de till färgen hafva skilt sig från hanarne för att erhålla skydd.

Mutilla europæa gifver ett stridulerande läte från sig, och båda könen ega enligt Goureau[3] denna förmåga. Han tillskrifver

  1. C. Huber, Recherches sur les Moeurs des Fourmis, 1810, sid. 150, 165.
  2. Proceedings of the Entomological Society of Philadelphia, 1866, sid. 238-239.
  3. Citerad af Westwood, Modern Classification of Insects, vol. II, sid. 214.
Darwin.18