Hornens utomordentliga storlek och deras mycket olika utseende hos nära beslägtade former antyda, att de hafva blifvit bildade för något vigtigt ändamål; men deras utomordentliga föränderlighet hos hanarne af samma art leder till det antagandet, att detta ändamål icke kan vara till sin beskaffenhet bestämdt. Hornen visa icke märken af nötning, som hade de blifvit begagnade för något vanligt arbete. Några författare förmoda,[1] att hanarne, alldenstund de vandra mycket mera än honorna, behöfva hornen till försvar mot sina fiender; men i många fall synas hornen icke väl anpassade till försvar, alldenstund de icke äro hvassa. Den bäst till hands liggande gissningen är den, att de brukas af hanarne vid deras inbördes strider; men man har aldrig sett dem kämpa; ej heller kunde hr Bates efter en noggrann undersökning af en mängd arter finna något tillräckligt bevis af hornens stympade eller brutna beskaffenhet, att de så hade blifvit begagnade. Om hanarne plägat kämpa med hvarandra, skulle deras storlek sannolikt hafva förökats genom naturligt urval, så att den öfverträffat honans; men hr Bates kunde, efter att hafva jemfört könen af mer än ett hundra arter bland Copridæ, hos väl utvecklade individer icke finna någon tydlig skilnad i detta hänseende. Det gifves dessutom en skalbagge, hörande till samma stora afdelning bland lamellicornierna, nämligen Lethrus, hvars hanar äro kända för att strida, men de äro icke försedda med horn, ehuru deras mandibler äro mycket större än honans.
Den slutsats, som bäst öfverensstämmer med den omständigheten, att hornen utvecklas så ofantligt, men dock icke på bestämdt sätt, — hvilket synes af deras utomordentliga föränderlighet hos samma art och deras ytterligare olikhet hos närbeslägtade arter — är den, att de hafva förvärfvats som prydnader. Denna åsigt skall till en början synas ytterst osannolik; men vi skola längre fram hos många djur, som stå mycket högre i radföljden, nämligen fiskar, amfibier, kräldjur och foglar, finna, att olika slag af lister, knölar, horn och kammar hafva blifvit utvecklade synbarligen endast för detta ändamål.
Hanarne af Onitis furcifer (fig. 20) äro försedda med egendomliga utskott på sina främre lår och med en stor gaffel eller ett par horn på undre sidan af thorax. Detta läge synes vara ytterst illa anpassadt för att visa dessa utskott,
- ↑ Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. III, sid. 300.
