Det bör likväl vara mödan värdt att särskildt framställa några punkter, som icke direkt eller tydligt äro förbundna med kroppens organisation, men hvarigenom denna motsvarighet eller förvandtskap väl ådagalägges.
Menniskan är i stånd att från de lägre djuren mottaga och att på dem öfverflytta vissa sjukdomar, t. ex. vattenskräck, koppor, qvarka o. s. v., och detta faktum ådagalägger den nära öfverensstämmelsen mellan deras väfnader och blod, både till deras fina byggnad och sammansättning, långt tydligare än genom en jemförelse deremellan under det bästa mikroskop och medelst den bästa kemiska analys. Apor äro underkastade många af de icke-smittosamma sjukdomar, som hota oss; så fann Rengger[1], hvilken under en längre tid noggrant observerade Cebus Azaræ i dess hemland, denna utsatt för katarrher, som åtföljdes af de vanliga symptomerna och, då de ofta återkommo, medförde tvinsot. Dessa apor ledo äfven af slag, inflammation i inelfvorna och ögonstarr. De yngre dogo ofta af feber, då de fälde sina mjölktänder. Läkemedel utöfvade samma verkan på dem som på oss. Många slags apor hafva en synnerlig begärelse efter thé, kaffe och spirituosa; de röka också, såsom jag sjelf har sett, tobak med förtjusning. Brehm uppgifver, att infödingarne i nordöstra Afrika fånga de vilda babianerna genom att ställa ut kärl med starkt öl, hvarmed de berusa sig. Han har sett några af dessa djur, hvilka han höll i fångenskap, försatta i sådant tillstånd, och han lemnar en munter skildring af deras uppförande och underliga grimacer. Följande morgon voro de ömkliga och illamående; de omfattade sina värkande hufvuden med båda händerna och hade ett synnerligen olyckligt utseende. Då man bjöd dem öl eller vin, vände de sig med afsky bort, men tyckte om citronsaft[2]. En amerikansk apa, en Ateles-art, rörde aldrig mera cognac, sedan hon hade berusat sig dermed, och var således klokare än många menniskor. Dessa skämtsamma fakta visa, hvilken likhet måste finnas mellan apornas och menniskans smaknerver, och att deras hela nervsystem afficieras på liknande sätt.
Menniskan besväras af inre parasiter, som någon gång medföra olycksbringande verkningar, och plågas af yttre parasiter, hvilka alla tillhöra samma slägten och familjer som de, hvilka ansätta andra däggdjur. Menniskan är, i likhet med andra däggdjur, med foglar och äfven med insekter, underkastad denna hemlighetsfulla
