fuktighet att tacka för sina färger; men hr Bates[1] har genom jemförelse mellan åtskilliga närbeslägtade insektgrupper från tempererade och tropiska trakter visat, att denna åsigt icke kan försvaras, och beviset blir afgörande, då med lysande färger försedda hanar och enkelt färgade honor af samma art bebo samma område, nära sig af samma föda och följa fullkomligt samma lefnadsvanor. Åfven då könen likna hvarandra, kunna vi knappast tro, att deras lysande och skönt anordnade färger äro det ändamålslösa resultatet af väfnadernas beskaffenhet och verkan af de omgifvande förhållandena.
När helst färgen har blifvit förändrad för något särskildt ändamål, har detta, så vidt vi kunna döma, hos alla slags djur skett antingen för att bereda skydd eller som en dragningskraft mellan könen. Vingarne hos många fjärilarter äro på öfre sidan mörkt färgade, hvilket efter all sannolikhet bidrager till, att de icke uppmärksammas och löpa fara. Men fjärilar äro företrädesvis i hvilande tillstånd utsatta för anfall, af sina fiender, och nästan alla slag resa, då de sitta, vingarne lodrätt upp öfver ryggen, så att endast deras undre sida kan ses. Derför är det denna sida, som i många fall tydligen är färgad på så sätt, att den liknar de ytor, hvarpå dessa insekter vanligen hvila. Som jag tror, var det dr Rössler, hvilken först uppmärksammade de hoplagda vingarnes likhet hos Vanessæ och andra fjärilar med trädens bark. Många analoga och förvånande fakta kunde nämnas. Det intressantaste är det, som anföres af hr Wallace,[2] om en allmän indisk och sumatransk fjäril (Kallima), hvilken försvinner liksom genom ett trolleri, då den sätter sig i en buske, ty den döljer sitt hufvud och sina antenner mellan sina hoplagda vingar, hvilka till form, färg och ådring icke kunna skiljas från ett vissnadt löf med dess stjelk. I några andra fall är vingarnes undre sida försedd med lysande färger och gör det oaktadt tjenst som ett skyddsmedel; så äro de hoplagda vingarne hos Thecla rubi smaragdgröna och likna de unga bladen af hallonbusken, hvarpå man under våren ofta får se denna fjäril sitta.
Ehuru de mörka färgerna hos många fjärilars öfre och undre sida utan tvifvel tjena att dölja dem, kunna vi dock omöjligen utsträcka denna åsigt till de lysande och i ögonen fallande färgerna
