Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/316

Den här sidan har korrekturlästs
294
insekter.

oss att förneka, det vingarne hafva för samma ändamål blifvit i spetsen klart orangefärgade, i synnerhet som denna färg är inskränkt till hanarne.

Låtom oss nu öfvergå till skymnings- och nattfjärilarne; de flesta af dem hålla sig under större delen af dagen orörliga med nedhängande vingar, hvilkas öfre sidor, såsom hr Wallace har anmärkt, ofta äro schatterade och färgade på ett beundransvärdt sätt, för att djuren skola undgå att upptäckas. Hos de flesta Bombycidæ och Noctuidæ[1] ligga de främre vingarne under hvila ofvanpå och dölja de bakre, så att de senare utan mycken fara kunna ega lysande färger, och de äro på så sätt färgade hos många arter af båda familjerna. Under flygten böra skymnings- och nattfjärilarne ofta vara i stånd att undslippa sina fiender; som de bakre vingarne då äro fullt synliga, måste likväl deras lysande färger i allmänhet hafva förvärfvats på en ringa faras bekostnad. Men följande fakta visa oss, huru försigtiga vi böra vara i att draga slutsatser angående detta ämne. De allmänna Triphæna-arterna flyga ofta omkring under dagen eller tidigt på aftonen och äro då lätt synliga i anledning af färgen på sina bakre vingar. Man skulle naturligtvis tänka, att detta skulle vara en orsak till fara; men hr J. Jenner Weir tror, att det i sjelfva verket tjenar dem som ett medel att komma undan, ty foglar slå efter dessa med lysande färger försedda och bräckliga ytor i stället för att gripa efter kroppen. Så t. ex. släppte hr Weir i sitt fogelhus ett kraftigt exemplar af Triphæna pronuba, hvilket ögonblickligt eftersattes af en rödhake; men som fogelns uppmärksamhet upptogs af de färgade vingarne, fångades icke nattfjärilen förrän efter omkring femtio anfall, och små delar af vingarne afbrötos beständigt. Han försökte samma experiment i fria luften med en Triphæna fimbria och en svala; men denna nattfjärils betydligare storlek hindrade kanske dess fångande.[2] Vi erinras härigenom om en uppgift af hr Wallace,[3] nämligen att i Brasiliens skogar och på Malayiska öarne många allmänna och högeligen prydliga fjärilar äro dåliga flygare, ehuru de äro utrustade med en stor vingbredd; de “fångas också ofta med genomborrade och brutna vingar, liksom hade de blifvit gripna af foglar, hvilka det lyckats dem att undkomma; om vingarne hade varit mycket smalare i förhållande till kroppen, synes det sannolikt, att insekten oftare

  1. Hr Wallace i Hardwicke’s Science Gossip, September 1867, sid. 193.
  2. Se angående detta ämne äfvenledes hr Weir’s uppsats i Transactions of the Entomological Society, 1869, sid. 23.
  3. Westminster Review, Juli 1867, sid. 16.