blommor på färgen, och de blommor, hvilka uteslutande befruktas med vindens tillhjelp, hafva, såsom jag på annat ställe har visat, aldrig någon bjert färgad blomkrona. Allmänna dufstjerten kan man ofta se störta sig ned från afstånd på en samling blommor midt ibland det gröna löfverket, och en vän har försäkrat mig, att dessa heterocerer upprepade gånger satte sig på blommor, hvilka voro målade på väggarne af ett rum i södra Frankrike. Den vanliga hvita fjärilen flyger ofta, enligt hvad jag hör af hr Doubleday, ned till en på marken liggande papperslapp, hvilken han tvifvelsutan af misstag anser för en individ af sin egen art. Hr Collingwood[1] uppgifver vid tal om svårigheten att insamla vissa fjärilar i Malayiska archipelagen, att “ett dödt exemplar, hvilket är fästadt på en lätt synlig gren, ofta skall hejda en insekt af samma art i dess snabba flygt och, i synnerhet om den är af motsatt kön, bringa den ned, så att den lätt kan tagas med nätet.“
Fjärilarnes frieri är en angelägenhet, som drager ut på tiden. Hanarne kämpa stundom med hvarandra af afundsjuka, och man kan se många förfölja eller samla sig omkring samma hona. Om honorna då icke föredraga en hane framför en annan, måste parningen blifva öfverlemnad åt blotta slumpen, och detta synes mig icke vara någon sannolik händelse. Om å andra sidan honorna vanligen eller också tillfälligtvis föredraga de vackrare hanarne, skola de senares färger gradvis hafva blifvit mera lysande och öfverflyttats till båda könen eller blott till det ena i öfverensstämmelse med den förärfningslag, som var förherskande. Könsurvalets process skall hafva mycket underlättats, om de slutledningar, till hvilka vi från åtskilliga slags bevis hafva kommit i tillägget till nionde kapitlet, kunna anses tillförlitliga, nämligen att hanarne af många Lepidoptera åtminstone i imago-stadiet mycket öfverträffa honorna i antal.
Några fakta strida dock mot den åsigten, att fjärilhonor föredraga de vackrare hanarne; så hafva åtskilliga iakttagare försäkrat mig, att man ofta har sett friska honor para sig med skadade, urblekta eller smutsiga hanar; men detta är en sak, hvilken knappast kan annat än följa deraf, att hanarne tidigare än honorna krypa ut ur sina kokonger. Hos nattfjärilar af familjen Bombycidæ para sig könen genast efter imago-stadiets uppnående, ty de kunna icke taga till sig någon föda i anseende till sina mundelars rudimentära tillstånd. Honorna äro, såsom några entomologer hafva anmärkt till mig, nästan försänkta i dvala och synas icke utöfva
- ↑ Rambles of a Naturalist in the Chinese Seas, 1868, sid. 182.
