det minsta val i afseende på sina gemåler. Detta är händelsen med den vanliga silkesfjärilen (Bombyx mori), såsom det har uppgifvits för mig af några silkesodlare på kontinenten och i England. Dr Wallace, hvilken har samlat en så ofantlig erfarenhet i att uppföda Bombyx cynthia, är öfvertygad, att honorna icke utöfva något val eller visa något företräde. Han har hållit ungefär 300 lefvande exemplar af dessa nattfjärilar tillsammans och har ofta funnit, att de kraftfullaste honorna parade sig med hanar, som hade stannat i växten. Motsatsen eger sällan rum, ty de kraftfullare hanarne gå, som jag tror, förbi de svaga honorna och dragas till dem, som äro begåfvade med den mesta lifskraften. Ehuru vi indirekt hafva blifvit föranledda till den tron, att många arters honor föredraga de vackrare hanarne, har jag intet skäl att förmoda, hvarken hos skymnings- och nattfjärilar eller dagfjärilar, att hanarne lockas af honornas skönhet. Om de skönare honorna beständigt hade föredragits, är det nästan säkert, alldenstund fjärilarnes färger så ofta öfverflyttas endast till det ena könet, att honorna ofta skulle hafva blifvit skönare än sina gemåler. Men detta inträffar icke utom i några få fall, och dessa kunna, såsom vi nu skola se, förklaras efter principen om efterliknande och skydd.
Som könsurvalet ursprungligen beror på föränderlighet, måste några få ord tilläggas om detta ämne. Med afseende på färgen råder här ingen svårighet, alldenstund ett antal högeligen föränderliga Lepidoptera kan nämnas. Ett godt exempel skall vara tillräckligt. Hr Bates visade mig en hel följd af exemplar af Papilio sesostris och childrenæ; hos den senare varierade hanarne mycket med afseende på utsträckningen af den skönt emaljgröna fläcken på de främre vingarne och på storleken af det hvita märket äfvensom den präktiga karmosinröda strimman på de bakre vingarne, så att det rådde en stor skilnad mellan de mest och de minst granna hanarne. Ehuru hanen af Papilio sesostris är en vacker insekt, är han häri dock underlägsen Papilio childrenæ. Han varierar likaledes något litet i afseende på den gröna fläckens plats på framvingarne och i det tillfälliga uppträdandet af en smal karmosinröd strimma på de bakre vingarne, hvilken, som det synes, är lånad från dess egen hona, ty honorna af denna och många andra arter i Aeneas-gruppen ega denna karmosinröda strimma. Derför fanns det mellan de mest lysande exemplaren af Papilio sesostris och de minst lysande af Papilio childrenæ blott ett obetydligt mellanrum, och det var klart, att det, så vidt som blotta föränderligheten afses, icke skulle möta någon svårighet att medelst urval beständigt föröka
