att hanen har bekommit sina lysande färger som ett lockelsemedel mellan könen. Honan af Anthocharis cardamines eger icke på sina vingar de sköna orangefärgade spetsar, hvarmed hanens äro prydda; följaktligen liknar hon ganska mycket de i våra trädgårdar så allmänna hvita fjärilarne (Pieris), men vi hafva inga bevis för, att denna likhet länder till någon nytta. Som hon liknar båda könen af åtskilliga arter i samma slägte, hvilka bebo olika trakter af jorden, är det tvärtom mera sannolikt, att hon helt enkelt har i hög grad bibehållit sina ursprungliga färger.
Åtskilliga fakta bestyrka den slutsatsen, att det hos flertalet af de med lysande färger försedda Lepidoptera är hanen, som har undergått förändring, hvarvid de båda könen hafva kommit att skilja sig från hvarandra eller att likna hvarandra i enlighet med den form för förärfningen, som har varit förherskande. Förärfningen bestämmes af så många okända lagar eller vilkor, att de synas oss vara synnerligen nyckfulla i sin verkan,[1] och så till vida kunna vi inse, hvarpå det beror, att bland nära beslägtade arter könen af några skilja sig i förvånande grad, under det att andras kön äro identiska till färgen. Som alla de på hvarandra följande stadierna i föränderlighetsprocessen nödvändigt öfverflyttas genom honan, så kan ett större eller mindre antal af sådana gradationer lätt utvecklas hos henne, och vi kunna på så sätt begripa de talrika gradationerna från en ytterlig olikhet till ingen skilnad alls mellan könen af arterna i samma grupp. Dessa exempel på gradation äro alltför allmänna att gynna den förmodan, att vi här se honor, som verkligen befinna sig i öfvergångsprocessen och förlora sina lysande färger för att vinna ett skydd, ty vi hafva alla skäl att antaga, att större delen af arterna på någon viss tid befinner sig i ett fixeradt tillstånd. Med afseende på skilnaderna mellan honorna af samma art inom samma slägte eller familj kunna vi se, att de, åtminstone till en del, bero på, att honorna blifva delaktiga af sina respektive hanars färger. Detta visar sig tillräckligt inom de grupper, hvilkas hanar äro i ovanlig grad smyckade, ty honorna inom dessa grupper dela i allmänhet i viss mån sina makars glans. Slutligen finna vi beständigt, såsom redan har blifvit anmärkt, att honorna af nästan alla arter inom samma slägte eller till och med familj mycket närmare likna hvarandra till färgen, än hanarne göra det, hvilket angifver, att hanarne hafva undergått mera omfattande förändringar än honorna.
- ↑ The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, kap. XII, sid. 17.
