geologisk tidrymd. Vi lära deraf, huru verksamt könsurvalet har varit vid frambringandet af förändringar i byggnaden, hvilka stundom, t. ex. hos Homoptera, äro vigtiga till sin beskaffenhet.
Enligt de i förra kapitlet anförda skälen är det sannolikt, att de stora hornen hos hanarne af många lamellicornier och några andra skalbaggar hafva förvärfvats som prydnader. Så kan det möjligen vara med vissa andra egendomligheter, hvilka äro inskränkta till hankönet. I följd af insekternas ringa storlek äro vi benägna att underskatta deras utseende. Om vi kunde tänka oss en Chalcosoma-hane (fig. 15) med sitt släta, bronsfärgade pansar och sina stora, sammansatta horn förstorad till en hästs eller till och med blott en hunds storlek, skulle han vara en af de mest storartade djur i verlden.
Insekternas färgteckning är ett inveckladt och dunkelt ämne. Om hanen obetydligt skiljer sig från honan och ingendera eger några lysande färger, är det sannolikt, att båda könen hafva varierat på ett föga olikartadt sätt, och att variationerna hafva öfvergått till samma kön, utan att någon fördel sålunda har skördats eller någon olägenhet erfarits. Då hanen eger en lysande färgteckning och tydligen skiljer sig från honan, t. ex. hos några trollsländor och många dagfjärilar, är det sannolikt, att han ensam har undergått förändring, och att han har könsurvalet att tacka för sina färger, hvaremot honan har bibehållit en ursprunglig eller mycket gammal färgtyp, hvilken har blifvit i ringa mån förändrad genom de förut framstälda krafterna, hvarför hon, åtminstone i de flesta fall, icke har blifvit mörk för att derigenom erhålla ett skydd. Men honan ensam har någon gång erhållit lysande färger för att efterhärma andra skyddade arter, som bebo samma område. Om könen likna hvarandra och båda äro mörkt färgade, är det icke något tvifvel underkastadt, att de i en mängd fall hafva erhållit färger, som skulle utgöra ett skydd. Så är det i några fall, då båda äro bjert tecknade, hvilket gör, att de likna omgifvande föremål, t. ex. blommor, eller andra skyddade arter eller indirekt gifver tillkänna för deras fiender, att de äro onjutbara. I många andra fall, då könen likna hvarandra och ega lysande färger, särskildt då färgerna äro anordnade för att uppvisas, kunna vi sluta till, att de hafva förvärfvats af hankönet såsom en dragningskraft och förärfvats till båda könen. Vi föranledas mera särskildt till denna slutledning, då samma färgtyp är förherskande i en grupp, och vi finna då, att några arters hanar i betydande grad skilja sig från honorna till färgen, under det
