att båda könen af andra arter äro fullkomligt lika, hvarvid mellanliggande former förena dessa ytterliga stadier.
På samma sätt, som lysande färger ofta hafva blifvit delvis öfverflyttade från hanarne till honorna, har förhållandet äfven varit med många lamellicorniers och andra skalbaggars utomordentliga horn. Så hafva vidare de ljud- eller instrumentalorganer, som äro egendomliga för Homoptera och Orthoptera, i allmänhet blifvit i ett rudimentärt eller också i ett nästan fullkomligt tillstånd, dock icke tillräckligt fullkomligt för ljuds frambringande, öfverflyttade till honorna. Det är likaledes en intressant omständighet, hvilken hänför sig till könsurvalet, att vissa orthopterhanars stridulationsorganer icke fullständigt utvecklas förrän vid den sista hudömsningen, och att vissa trollsländhanars färger icke hinna sin fullkomliga utveckling förrän någon liten tid efter deras framträdande ur puppstadiet, och då de äro fortplantningsfärdiga.
Könsurvalet förutsätter, att de mera tilldragande individerna föredragas af det motsatta könet; alldenstund hos insekter, då könen skilja sig åt, hanen med få undantag är den prydligaste och mest aflägsnar sig från den typ, hvartill arterna höra, och då det är hanen, hvilken ifrigt söker efter honan, måste vi också förmoda, att honorna vanligen eller tillfälligtvis föredraga de vackrare hanarne, och att dessa derigenom hafva erhållit sin skönhet. Att honorna i de flesta eller alla ordningar hafva förmåga att försmå någon särskild hane, kunna vi med säkerhet sluta af de många egendomliga inrättningar, som hanarne ega, t. ex. stora käkar, häftdynor, taggar, förlängda ben o. s. v., ty dessa inrättningar visa, att ifrågavarande akt är förenad med svårigheter. Då det är fråga om parning mellan skilda arter, hvarpå många exempel hafva blifvit antecknade, måste honan hafva varit den eftergifvande parten. Att döma af hvad vi veta om åtskilliga insekters förnimmelseförmögenheter och affekter, är det icke a priori någon omöjlighet, att könsurvalet har varit i betydande mån verksamt; men vi ega hittills icke något direkt bevis härför, och några fakta strida mot antagandet. Då vi se många hanar förfölja samma hona, kunna vi likväl knappast tro, att parningen är öfverlemnad åt den blinda slumpen, att honan icke utöfvar något val, och att hon icke påverkas af de präktiga färger och andra prydnader, hvarmed hanen ensam är smyckad.
Om vi medgifva, att homopterernas och orthopterernas honor uppskatta de musikaliska toner, som frambringas af deras kamrater af hankönet, och att de särskilda instrumenten härför hafva blifvit fullkomnade genom könsurvalet, är det föga osannolikt, att andra
