Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/348

Den här sidan har korrekturlästs
10
sekundära könskarakterer.

delen af hufvudet ett tydligt utskott, hvilket alldeles saknas hos honorna och de unga hanarne. Professor Agassiz tillägger: “Jag har ofta gifvit akt på dessa fiskar under råmläggningstiden, då utskottet är störst, och under andra årstider, då det helt och hållet saknas och båda könen icke visa något slags skilnad i konturen af hufvudets profil. Jag kunde aldrig förvissa mig om, att det har någon särskild förrättning, och indianerna vid Amazonfloden känna icke något om dess användande.“ Dessa utskott likna i sitt periodiska uppträdande de köttiga vårtorna på vissa foglars hufvuden; men för närvarande förblir det tvifvelaktigt, om de tjena som prydnader.

Dessa fiskars hanar, hvilka beständigt skilja sig från honorna till färgen, blifva ofta mera lysande under fortplantningstiden, enligt hvad jag hör af professor Agassiz och dr Günther. Detta är likaledes händelsen med en mängd fiskar, hvilkas kön under alla andra årstider öfverensstämma till färgen. Sutaren, mörten och aborren kunna anföras som exempel. Laxhanen är under denna tid “tecknad på kinderna med orangefärgade streck, hvilka gifva honom utseende af en Labrus, och kroppen stöter i guld och orangefärg. Honorna äro mörkare till färgen och kallas vanligen svartfiskar.“[1] En analog och till och med ännu större förändring försiggår med Salmo eriox eller grålaxen; hanarne af Salmo umbla äro likaledes under denna årstid något ljusare till färgen än honorna.[2] Färgerna hos Förenta Staternas gädda (Esox reticulatus) blifva, i synnerhet hos hanen, utomordentligt intensiva, strålande och regnbågsskimrande.[3] Ett annat slående exempel bland många lemnas af hanen till spiggen (Gasterosteus leiurus), hvilken af hr Warington beskrifves[4] såsom “öfver all beskrifning skön“. Honans rygg och ögon äro enfärgadt bruna och buken hvit. Hanens ögon äro deremot “af en ytterst lysande grön färg och hafva en metallglans i likhet med några honingsfoglars gröna fjädrar. Strupen och buken äro bjert karmosinröda, ryggen grågrön, och hela fisken ser ut, som vore han i någon mån genomskinlig och glödande af en inre eld.“ Efter parningstiden förändras alla färgerna, strupen och buken blifva mera blekröda, ryggen grönare, och de glödande färgerna aftaga.

  1. Yarrell, British Fishes, vol. II, 1836, sid. 10, 12, 35.
  2. W. Thompson, Annals and Mag. of Nat. History, vol. VI, 1841, sid. 440.
  3. The American Agriculturist, 1868, sid. 100.
  4. Annals and Mag. of Nat. Hist., Oktober 1852.