körtlar. Emedan de flesta djurs hanar uppsöka honorna, tjena dessa luktafsöndrande körtlar sannolikt att uppegga eller behaga honan snarare än till att leda henne till det ställe, der hanen är att finna.[1] Ormhanar äro, ehuru till utseende så lata, dock ganska kärliga af sig, ty man har sett många sådana trängas omkring samma hona och äfven omkring en honas döda kropp. Man känner icke, om de kämpa med hvarandra af rivalitet. Deras intellektuela förmögenheter äro högre, än man kunde hafva förmodat. En utmärkt iakttagare på Ceylon, hr E. Layard,[2] såg en glasögonorm sticka sitt hufvud genom ett hål och sluka en padda. “Hindrad af henne, kunde han icke draga sig tillbaka; då han fann detta, uppkastade han motvilligt den dyrbara munsbiten, hvilken började förfoga sig bort; detta var för mycket för en orms filosofi att fördraga, hvarför paddan ånyo greps, och ännu en gång nödgades ormen, efter häftiga bemödanden att komma lös, skilja sig från sitt byte. Denna gång hade han dock lärt sig något, och paddan greps nu i ena benet, drogs fram och slukades i triumf“.
Deraf, att ormarne hafva något slags omdömesförmåga och starka passioner, följer dock icke, att de äfvenledes skulle vara begåfvade med så tillräcklig smak att beundra lysande färger hos sina gemåler, att det skulle leda till artens förskönande genom könsurval. Likväl är det svårt att på något annat sätt förklara vissa arters ytterliga skönhet, t. ex. korallormarnes i Södra Amerika, hvilka äro präktigt röda med svarta och gula tvärband. Jag kommer väl ihåg, huru mycken förvåning jag kände öfver skönheten hos den första korallorm, som jag såg glida tvärt öfver en gångstig i Brasilien. På detta egendomliga sätt färgade ormar finnas, såsom hr Wallace uppgifver på dr Günther’s auktoritet,[3] ingenstädes i verlden utom i Södra Amerika, och här förekomma icke mindre än fyra slägten. Ett af dem, Elaps, är giftigt; ett annat vida skildt slägtes giftighet är omtvistad, och de två återstående äro fullkomligt oskadliga. De arter, som tillhöra
- ↑ Den ryktbare botanisten Schleiden anmärker tillfälligtvis (Ueber den Darwinismus i Unsere Zeit, 1869, sid. 269), att skallerormar använda sina skallror till frambringande af en lockton, hvarigenom de båda könen finna rätt på hvarandra. Jag känner icke, om detta påstående hvilar på några direkta iakttagelser. Dessa ormar para sig i Zoological Gardens, men uppsyningsmännen hafva aldrig iakttagit, att de mera begagna sina skallror under denna årstid än under någon annan.
- ↑ Rambles in Ceylon i Annals and Mag. of Nat. Hist., andra serien, vol. IX, 1852, sid. 333.
- ↑ Westminster Review, den 1 Juli 1867, sid. 32.
