Trettonde kapitlet.
Olikheter mellan könen. — Stridslag. — Speciela vapen. — Röstorganer. —
Instrumentalmusik. — Kärleksåtbörder och dansar. — Beständiga och under en viss
årstid förekommande prydnader. — Dubbel och enkel årlig ruggning. —
Prydnadernas förevisande af hanen.
Hos foglarne äro de sekundära könskaraktererna mera
omvexlande och i ögonen fallande, ehuru kanske icke medförande
betydligare förändringar i byggnad, än inom hvarje annan djurklass.
Jag skall derför afhandla detta ämne till betydande omfång.
Fogelhanar ega stundom, ehuru sällan, särskilda vapen för att kämpa
med hvarandra. De behaga honorna genom vokal- och
instrumentalmusik af den mest vexlande beskaffenhet. De prydas af
alla slags kammar, köttlappar, utskott, horn, uppblåsbara säckar,
fjäderbuskar, nakna fjäderspolar, pennor och förlängda fjädrar,
hvilka behagligt skjuta ut från kroppens alla delar. Näbben och
den nakna huden omkring hufvudet samt fjädrarne äro ofta
präktigt färgade. Hanarne fria stundom till honorna medelst dansar
eller genom sällsamma åtbörder, som utföras antingen på marken
eller i luften. Åtminstone i ett fall gifver hanen ifrån sig en
mysklukt, hvilken, såsom vi kunna förmoda, tjenar till att behaga
eller uppegga honan; ty den utmärkte iakttagaren hr Ramsay[1]
yttrar om den australiensiska myskanden (Biziura lobata), att
“den lukt, som hanen sprider under sommarmånaderna, är
inskränkt till detta kön och af några individer bibehålles hela året
igenom; jag har aldrig, icke ens under parningstiden, skjutit en
hona, som har luktat det ringaste af mysk“. Denna lukt är så
stark under parningstiden, att den kan förnimmas långt förr, än
fogeln kan ses.[2] I allmänhet synas foglarne vara de mest
