ästhetiska af alla djur, naturligtvis med undantag af menniskorna, och de hafva nästan samma smak för det sköna, som vi ega. Detta visar sig deraf, att vi glädja oss öfver fåglarnes sång, och att våra qvinnor, både de civiliserade och de vilda, betäcka sina hufvuden med lånta fjädrar och bruka ädelstenar, hvilka knappast ega mera lysande färger än vissa foglars nakna hud och köttlappar.
Innan vi tala om de karakterer, hvarmed vi här mera särskildt hafva att skaffa, må jag hänvisa på vissa skilnader mellan könen, hvilka, som det synes, bero på olikheter i deras lefnadsvanor, ty sådana fall äro, ehuru vanliga inom de lägre klasserna, sällsynta inom de högre. Två honingsfoglar, tillhörande slägtet Eustephanus, hvilka bebo ön Juan Fernandez, ansågos länge vara skilda till arten; men man känner nu, enligt hvad hr Gould meddelar mig, att de äro könen af samma art, och att de skilja sig något litet i afseende på näbbformen. Hos ett annat slägte af honingsfoglar (Grypus) är hanens näbb sågad i hela brädden och hakformigt böjd i spetsen, hvarigenom han mycket skiljer sig från honans. Hos den egendomliga Neomorpha på Nya Zeeland finnes det en ännu betydligare skilnad i näbbens form, och hr Gould har erhållit den uppgiften, att hanen med sin “raka och starka näbb“ sliter bort barken på träden, så att honan med sin svagare och krokigare näbb må kunna lefva af de utan skydd blifvande larverna. Något af samma beskaffenhet kan iakttagas på vår steglits (Carduelis elegans), ty hr J. Jenner Weir har försäkrat mig, att fogelfängarne kunna känna igen hanarne på deras obetydligt längre näbbar. De i flock samlade hanarne finner man, såsom en gammal, trovärdig fogelfängare uppgaf, vanligen lefva af fröna hos kardtisteln (Dipsacus), hvilka de kunna nå med sina långa näbbar, hvaremot honorna mera allmänt lefva af fröna hos flenörten eller Scrophularia. Med en obetydlig skilnad af denna beskaffenhet såsom en utgångspunkt kunna vi inse, huru de båda könens näbbar kunde komma att genom naturligt urval blifva betydligt olika. I alla händelser, särskildt med hänsyn till de grällystna honingsfoglarne, är det möjligt, att olikheterna hos näbbarne kunna hafva först förvärfvats af hanarne i anseende till deras strider och sedermera ledt till obetydligt förändrade lefnadsvanor.
Stridslag. — Nästan alla fogelhanar äro ytterst stridslystna
och begagna sina näbbar, vingar och ben för att bekämpa
hvarandra. Vi se detta alla vårar med våra rödhakesångare och
gråsparfvar. Den minste bland alla foglar, nämligen kolibrin, är en
