Detta verkstäldes genast, och fogeln kämpade med oförfäradt mod, tills han mottog dödshugget. Man vet, att en närbeslägtad, vild art på Ceylon, Gallus Stanleyi, kämpar förtvifladt för att “försvara sin seralj“, så att en af kämparne ofta anträffas död.[1] En indisk rapphöna (Ortygornis gularis), hvars hane är försedd med starka och hvassa sporrar, är så stridslysten, “att ärren från föregående strider vanställa bröstet på nästan hvarje fogel, som man dödar“.[2]
Hanarne af nästan alla hönsfoglar, äfven af dem, som icke äro försedda med sporrar, inlåta sig under fortplantningstiden i häftiga strider. Tjädern och orren (Tetrao urogallus och tetrix), hvilka båda lefva i polygami, hafva regelmessigt bestämda platser, hvarest de under många veckor samlas i mängd för att kämpa med hvarandra och förevisa sina behag för honorna. Hr W. Kowalevsky underrättar mig, att han i Ryssland har sett snön alldeles blodig på de stridsplatser, hvarest tjädern har kämpat, och orrtupparne “låta fjädrarne flyga i alla rigtningar“, då några “inlåta sig i en kunglig strid“. Den äldre Brehm lemnar en noggrann berättelse om “die Balze“, såsom orrens kärleksdans och kärlekssång kallas i Tyskland. Fogeln frambringar nästan beständigt de egendomligaste ljud: “Han reser upp sin stjert och breder ut den likt en solfjäder, han lyfter upp sitt hufvud och sin hals med alla fjädrarne stående rätt i vädret samt sträcker ut sina vingar från kroppen. Derpå gör han några hopp i olika rigtningar, någon gång i en krets, och trycker undre delen af sin näbb så hårdt mot marken, att fjädrarne på hakan nötas bort. Under dessa rörelser slår han med sina vingar och vänder sig alltjemt omkring. Ju ifrigare han blir, desto lifligare rör han sig, tills fogeln slutligen liknar en galning.“ Vid sådana tillfällen äro orrtupparne så hänförda, att de blifva nästan blinda och döfva, dock i mindre grad än tjädertuppen; i följd häraf kan den ena fogeln efter den andra skjutas på samma plats eller till och med tagas med händerna. Efter att hafva utfört dessa löjliga åtbörder, börja hanarne slåss, och samme orrtupp lär, för att visa sin styrka på flere motståndare, under loppet af en och samma morgon besöka åtskilliga lekplatser, hvilka förblifva desamma under hvarandra efterföljande år.[3]
- ↑ Layard, Annals and Magazine of Natural History, vol. XIV, 1854, sid. 63.
- ↑ Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 574.
- ↑ Brehm, Illustrirtes Thierleben, 1867, band IV, sid. 351. Några af de ofvanstående uppgifterna äro hemtade från L. Lloyd, The Game Birds of Sweden o. s. v., 1867, sid. 79.
