Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/372

Den här sidan har korrekturlästs
34
sekundära könskarakterer hos foglarne.

Påfogeln synes med sitt långa släp mera likna en sprätt än en krigare, men inlåter sig någon gång i häftiga strider; hr W. Darwin Fox underrättar mig, att två påfogeltuppar, hvilka kämpade på litet afstånd från Chester, blefvo så uppretade, att de alltjemt kämpande flögo öfver hela staden, tills de satte sig på spetsen af S:t John’s torn.

Sporren är hos de hönsfoglar, som äro försedda dermed, vanligen enkel; men Polyplectron (se fig. 51) har två eller flere på hvarje ben, och en af blodfasanerna (Ithaginis cruentus) har man sett med fem sporrar. Vanligen äro sporrarne inskränkta till hanen och representeras hos honan af blotta knölar eller rudiment; men honorna af den javanesiska påfogeln och, enligt en mig af hr Blyth meddelad uppgift, af den lilla, med röd rygg försedda fasanen (Euplocamus erythrophthalmus) ega sporrar. Hos Galloperdix är det vanligt, att hanarne ega två sporrar och honorna endast en på hvartdera benet.[1] I följd häraf kunna sporrar med visshet betraktas som en hanlig karakter, ehuru de tillfälligtvis i större eller mindre grad öfverflyttas till honorna. I likhet med de flesta andra sekundära könskarakterer äro sporrarne både till antalet och utvecklingen högeligen föränderliga hos samma art.

Åtskilliga foglar hafva sporrar på sina vingar. Den egyptiska gåsen (Chenalopex ægyptiacus) har dock endast “nakna, trubbiga knölar“, och dessa visa oss sannolikt de första grader, genom hvilka verkliga sporrar hafva utvecklats hos andra beslägtade foglar. Af den med sporrar på vingarne försedda gåsen (Plectropterus gambensis) hafva hanarne mycket större sporrar än honorna, och de begagna dem, enligt hvad hr Bartlett meddelar mig, då de kämpa med hvarandra, så att vingarnes sporrar i detta fall tjena som vapen för det ena könet; men enligt Livingstone användas de hufvudsakligen vid ungarnes försvarande. Palamedea (fig. 38) är beväpnad med ett par sporrar på hvardera vingen, och dessa äro så fruktansvärda vapen, att ett enda slag har drifvit en hund tjutande bort. Men det synes icke, som vore sporrarne i detta fall eller hos några med sporrar på vingarne försedda rallar större hos hanen än hos honan.[2] Hos

  1. Jerdon, Birds of India: om Ithaginis vol. III, sid. 523, och om Galloperdix, sid. 541.
  2. Se om den egyptiska gåsen Macgillivray, British Birds, vol. IV, sid. 639. Om Plectropterus, se Livingstone’s Travels, sid. 254. Om Palamedea Brehm’s Thierleben, band IV, sid. 740. Se äfvenledes om denna fogel Azara, Voyages dans l’Amerique méridionale, tomen IV, 1809, sid. 179, 253.