krökning.[1] Således hafva i dessa fall högeligen vigtiga bildningar blifvit modifierade efter könet.
Det är ofta svårt att gissa, om de många egendomliga skrik och toner, som utstötas af fogelhanar under fortplantningstiden, tjena till att behaga eller endast kalla på honan. Turturdufvans och många dufvors ljufva kuttrande är, det kan man antaga, behagligt för honan. Då den vilda kalkonhönan på morgonen utstöter sitt lockrop, svarar tuppen med en ton, som är olik det kollrande ljud, hvilket han frambringar, då han med uppresta fjädrar, rasslande vingar och uppsvälda köttflikar blåser upp sig och stoltserar framför henne.[2] Orrtuppens spel gör helt säkert tjenst som en kallelse på honan, ty man vet, att det från afstånd har framlockat fyra eller fem honor till en i fångenskap hållen hane; men som orrtuppen fortsätter sitt spel hela timmar bortåt under hvarandra efterföljande dagar och tjädern gör det “med en ytterst häftig passion“, ledas vi till den förmodan, att honorna, hvilka redan äro tillstädes, finna behag deri.[3] Man vet, att vanliga råkans stämma förändras under fortplantningstiden och således är på visst sätt en könskarakter.[4] Men hvad skola vi säga om t. ex. några papegojors sträfva skrik; hafva dessa foglar lika dålig smak för musikaliska ljud, som de tydligen, att döma af den oharmoniska kontrasten mellan deras bjert gula och blå fjäderdrägt, hafva för färger? Det är visserligen möjligt, att många fogelhanars högljudda röster kunna, utan att någon fördel på så sätt har vunnits, vara följden af de förärfda verkningarna af deras röstorganers fortsatta bruk, då de uppeggas genom kärlekens, afundsjukans och vredens starka passioner; till denna punkt skola vi återkomma, då vi afhandla däggdjuren.
Vi hafva hittills talat endast om rösten, men åtskilliga fogelhanar utföra under sitt frieri, hvad man skulle kunna kalla instrumentalmusik. Påfoglar och paradisfoglar rassla med sina fjäderspolar mot hvarandra, och denna vibrerande rörelse tjenar tydligen endast till att åstadkomma buller, ty den kan knappast föröka skönheten i deras fjäderdrägt. Kalkontuppar skrapa med sina vingar mot marken, och några skogshönsarter frambringa på så sätt ett surrande ljud. En annan nordamerikansk skogshönsart, Tetrao umbellus, trummar hastigt med sina “sänkta
- ↑ Elements of Comparative Anatomy af R. Wagner, engelska öfversättningen, 1845, sid. 111. Se angående ofvanstående uppgift om svanen Yarrell’s History of British Birds, andra upplagan, 1845, vol. III, sid. 193.
- ↑ C. L. Bonaparte, citerad i Naturalist Library: Birds, vol. XIV, sid. 126.
- ↑ L. Lloyd, The Game Birds of Sweden o. s. v., 1867, sid. 22, 81.
- ↑ Jenner, Philosoph. Transactions, 1824, sid. 20.
